Vila i frid, min älskade krigare.

Min älskade ängel.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan dig. Att aldrig få krama dig igen, aldrig mer få hälsa på dig på hemmet, aldrig få vara hemma hos din mamma och bygga med lego med dina småbröder. Inga fler nattbad i Nässjö eller på Rosenlund med din familj. Inga fler stunder när vi bara va.
Du mådde dåligt, det visste jag. Men du visade aldrig utåt exakt hur dåligt du mådde. Om du bara hade gjort det så hade du sett hur många du hade som älskade dig och brydde sig.
Du krigade bra och du krigade länge. Du var så stark som hjälpte andra och ville att alla skulle må bra. Det var inte din tid att försvinna ifrån oss. Jag sitter fortfarande och väntar på att du ska skriva till alla och säga att det bara var ett sjukt jävla skämt, även om jag vet att det inte är så. Det känns fortfarande så overkligt. Jag ville ha kvar min finaste Albin här på jorden.
Jag har alltid trott att saker sker av en anledning, att det bär med sig något. Efter det här så tror jag inte på det längre, vad fan ska det här kunna bära med sig mer än sorg?
Jag kan inte sluta gråta, när vi påbörjade din minnesplats vid Brinell så slog verkligheten mig i ansiktet, jag vet inte vad jag ska ta mig till utan min Albin. Du fanns alltid där när jag behövde dig. HELVETE KOM TILLBAKA.