Relationsrädd?
Jag skulle inte kalla mig relationsrädd. Men varje gång jag blir tillsammans med någon är det som en röst som säger åt mig att "detta kommer inte fungera". Så då flyr jag.
Så länge jag inte har killen, utan bara svävande flirtar, är det inga problem. Det är jättemysigt. Men så fort det blir seriöst: "Plopp, dumpa honom!". Men det vill jag aldrig. För jag får så dåligt samvete och tycker att jag är en liten blond fjortis som utnyttjar killen. Absolut inte med mening. Men kanske undermedvetet?
Vad ska jag göra? Borde jag svälja min "rädsla" och försöka satsa när jag hittar någon trots att det känns fel? Eller har jag bara inte hittat Mr Right ännu?
Suck.
låter ju dumt att vara med nån man inte vill vara med
Jo det gör ju det... men jag vet aldrig om det kanske kan bli något. ja är ju inte tillsammans med killar jag inte alls gillar. Men ofta gillar jag dom... inte tillräckligt mycket.
Citat från pix
Jo det gör ju det... men jag vet aldrig om det kanske kan bli något. ja är ju inte tillsammans med killar jag inte alls gillar. Men ofta gillar jag dom... inte tillräckligt mycket.
men bli inte tsm med de du inte gillar wtf. D: elr inte gillar tillräckligt. vrf ens ha ett förhållande om det alltid blir så ?
åh jag känner igen detta, man blir lixom rädd för att bli sårad eller något så man vill dumpa innan han dumpar även om han inte skulle dumpat<-
Citat från HORA
åh jag känner igen detta, man blir lixom rädd för att bli sårad eller något så man vill dumpa innan han dumpar även om han inte skulle dumpat<-
Ja precis! jag dumpade en i fredags. Det var så sjukt hemskt. Han var den jag gillat mest, men ändå... jag flydde. Och jag tycker så hemskt synd om honom nu. Och jag vet att han aldrig skulle dumpa mig, och jag litar verkligen på honom. Men jag är inte kär...
känner igen mig väldigt mycket.
asså... INGEN kan förutspå om det kommer funka i längden när dom håller på och flörtar med en tjej/kille. Så varför inte chansa om ni gillar varandra? Det värsta som kan hända att det inte funkar och det bästa som kan hända är att det faktiskt funkar mycket bättre än du en kunde drömma om så de kanske är värt att chansa ibland?
Ge det litet tid oavsett om du är rädd. Han kanske också är rädd och tvivlar men om ni vill så funkar det...
Citat från Helvetika
Jag har i stort sett alltid undvikit förhållanden, men såväl kärleken. Förmodligen så beror det på en rädsla som ligger i mitt undermedvetna. Att bli så förblindad utav sina känslor att man öppnar upp sig för någon annan, och sedan kanske bli sviken/sårad utav den man älskar är grymt.
Kanske har du en liknande rädsla? En rädsla för att bli sårad/lämnad/sviken?
känner igen mig där... men försöker övervinna den där jäkla rädslan så gott de går. mycket handlar nog om självförtroende
Jag var skiträdd för förhållanden ett bra tag. Anledning? Jag blev sviken så grymt jävla mycket så fort jag var i ett, tillslut ville jag inte mer och stötte bort alla killar som försökte komma nära mig. Jag upptäckte att det som behövdes var någon som älskade mig tillräckligt mycket för att orka bygga upp mitt förtroende igen. Killen jag har nu träffade mig varje dag under 2 månader innan vi blev tillsammans och verkligen kämpade för att jag skulle våga lita på honom, för det var just mig han ville vara med. Jag blev förälskad redan första dagarna men fortsatte att förneka det för att skydda mig själv, men efter 2 månader gick det inte längre. Jag var såld. Vi blev tillsammans och har nu varit det ungefär ett halvår och jag är lycklig. Jag får inte den paniken jag är van vid att få när jag är i förhållanden, för han har helt mitt förtroende och såg till att vi verkligen lärde känna varandra innan det utvecklades till något mer. Jag hoppas du hittar en kille som kan göra samma sak för dig, för det funkar.
Blir alltid så innan jag blir tillsammans med någon...
Om jag är på g med någon och märker att jag börjar tycka om personen så tar jag avstånd på en gång.
Hatar det, har blivit sådär några gånger :/
Och då tänker jag ''It's for the best'' ... :(
Citat från Helvetika
Jag har i stort sett alltid undvikit förhållanden, men såväl kärleken. Förmodligen så beror det på en rädsla som ligger i mitt undermedvetna. Att bli så förblindad utav sina känslor att man öppnar upp sig för någon annan, och sedan kanske bli sviken/sårad utav den man älskar är grymt.
Kanske har du en liknande rädsla? En rädsla för att bli sårad/lämnad/sviken?
Antagligen. Det är så farligt att lämna hela sig själv i någon annans händer. Att vara så utelämnad. Jag tror inte jag medvetet tänker att de kommer såra mig, men kanske finns det där i bakhuvudet...
Citat från Saiko
Jag var skiträdd för förhållanden ett bra tag. Anledning? Jag blev sviken så grymt jävla mycket så fort jag var i ett, tillslut ville jag inte mer och stötte bort alla killar som försökte komma nära mig. Jag upptäckte att det som behövdes var någon som älskade mig tillräckligt mycket för att orka bygga upp mitt förtroende igen. Killen jag har nu träffade mig varje dag under 2 månader innan vi blev tillsammans och verkligen kämpade för att jag skulle våga lita på honom, för det var just mig han ville vara med. Jag blev förälskad redan första dagarna men fortsatte att förneka det för att skydda mig själv, men efter 2 månader gick det inte längre. Jag var såld. Vi blev tillsammans och har nu varit det ungefär ett halvår och jag är lycklig. Jag får inte den paniken jag är van vid att få när jag är i förhållanden, för han har helt mitt förtroende och såg till att vi verkligen lärde känna varandra innan det utvecklades till något mer. Jag hoppas du hittar en kille som kan göra samma sak för dig, för det funkar.
Tur du hade! :)
Jo, det är väl det jag behöver. Någon som jag kan lita på, och som behandlar mig som en jämnlik. Jag litar på de jag har varit tillsammans med tidigare, men det har ändå varit så svårt... Jag tror mitt problem är att så fort killen öppnar sig och väller ut känslor över mig så blir jag så överrumplad och rädd. Eller nåt.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet