Favoritminne med hästen

Min ponny har varit utlånad sedan september förra året och för inte så länge sedan var vi och hälsade på henne. Jag hade inte varit ute hos dom på ungefär en månad och var lite spänd på hur hon skulle reagera (orolig för att hon bara skulle ha glömt bort mig, eller något, antar jag).
När jag kommer dit går hästarna fortfarande ute och plockar med lite hö som de hade fått tidigare. Så jag visslar som jag brukar göra när jag hämtar henne, och av alla åtta hästar så är det bara hon som lyfter på huvudet och kollar åt mitt håll med spetsade öron. När hon såg att det faktiskt var jag så lämnade hon maten och sina vänner för att komma fram och hälsa, och där stod jag och var fånigt lycklig.

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, men det är något som jag brukar ta fram och tänka på när det blir för jobbigt utan henne. Ett kvitto på att hon faktiskt fortfarande är min, både i pappret och i hjärtat.

gick i ridhuset med min skötelihästeli som precis blivit riden av sin.. ägare
Hans mamma som har stallet kommer in och säger:
"Ellen, släpp tyglarna helt och gå med honom. Han litar på dig, han följer dig. Jag lovar."
så jag släppte tyglarna och hon hade rätt. Jag blev alldeles tårögd, trodde inte att jag var någon speciell för honom.

Låter kanske inte så speciellt, men för mig var det ögonblicket underbart

Det är nog för ett tag sen. Hoppade med min favorithäst Jane. Allt bara flöt på hur fint som helst. Hon hade sån energi, öronen rätt fram hela tiden. Det var jättefint.

Svårt att välja, varje ridtur är fantastisk. Pontiac förvånar mig, han tar allt med sådan lätthet. Dock inte dressyren (haha!)

Min sköthäst har varit halt och varje dag har jag varit ute och gått med honom. Det var precis som lamajaevel skrev, nu sista gångerna vi har varit ute och gått har han följt efter mig, och det har varit så himla fint. <3

Jag har ingen egen häst. Nu för tiden är jag livrädd för hästar, blir alldeles blek av att ens stå nära någon.
Men när jag var liten så red jag faktiskt.

Det starkaste minnet jag har med en häst, var en gång när jag var sex år gammal och red på en svartvit hingst (eheh, jag vet inte vad det var för ras, så...) som hette Domino. Han var den största hästen, och jag var den enda som glatt steg upp och ville pröva på honom.
Det jag minns från den ridturen var att vi red genom skogen, och han var så hög att björkgrenar slog mig i ansiktet, och jag skrattade högt.

Ja, det minnet är härligt.

ett av dem bästa minnen var en långritt på min sköthäst, han e jävligt svårriden för han blir sjukt lycklig när han får va i skogen, så han galloperar och bockar och en massa på stället han står på vilket resulterar i att folk som rider honom flyger av, men jag håller mig kvar vilket känns azum.
men det var i vintras, vi hade en meter snö och vi tog en lång galopp på en skogsväg, lät dem springa för full rulle, det var så härligt! att känna hur hästen tar i med muskler och känna glädjen är sjukt underbart, snön sprutade åt alla håll och snön nådde till mina fötter, så det var ganska djupt. Men det hindrade inte min ponny från att springa ifrån sin kompis som till o med e större.
glömmer aldrig den dagen, totally azum, det var som att rida i ett sagoland där snön ligger stilla och orörd och allt är tyst.. *-*

Första gången min häst självmant följde mig. Släppte henne lös i en paddock för att hon skulle få hoppa lite, men hon var rädd för ett visst hinder. Då sprang jag helt enkelt före henne och hoppade, och då hoppade hon utan att tveka. Sen fick hon springa runt lite, men efter ett tag märkte jag att jag kunde få henne att komma till mig och plötsligt var det som om allt fungerade perfekt. Hon följde efter mig på perfekt avstånd och hade samma tempo som jag, och hon hängde på både i tvärnitar och snäva vändningar. Jag kände mig som en 10-årig tjej som nyss fått sin första häst, helt överlycklig.

Terrängritterna med Christy <3 När allt har stämt så bra, när han varit sådär underbart lycklig och lyssnat så fint, och de där gångerna jag gråtit av lycka, de där gångerna vi gått i mål efter en perfekt terräng och allt är så underbart.

En bild säger mer än tusen ord.

Första gången jag ramlade av en häst var när den skenande och jag landade på nacken/ryggtoppen (?).
Gjorde inte aaaaalls ont...

Den dagen hon stack från hagen för att komma in i stallet då hon hörde att jag var där.
Då kommer hon "smygande" och ställer sig och sniffar mig i nacken och därefter i min ficka.
<3

Under den tiden när jag fortfarande tog ridlektioner. Vi hade gymkhana och båda mina lagkamrater hade blivit avkastade från vilda Frida (min dåvarande favorithäst, eftersom jag var den enda som kom överens med henne). De vägrade att rida henne mer, så det slutade med att jag fick rida henne genom de resterande tävlingsmomenten - och hon gick superfint; trampade ordentligt under sig, tuggade på bettet och böjde så fint på nacken.

När jag red min kusins arabsto och hon hoppade in i ett träd och jag åkte baklänges ner över hennes rumpa och landade bakom henne... jag klättrade upp igen och ridturen fortsatte...

När jag va på ridläger förra sommaren. Såg honom ligga ner i hagen och jag gick fram och klappa honom, underbart<3