Favoritminne med hästen

Ni vet, sådana minnen som man kan tänka tillbaka på när det går åt helvete med ridningen.
Saker som gör att allt bara känns perfekt.
En felfri hopprunda, en promenad i skogen, när hästen kommer springande mot dig i hagen, första ridlektionen eller något helt annat.
Berätta!

JAG KAN BÖRJA JAG KAN BÖRJA
åkte till stallet halv nio imorse med mamma. Temperaturen låg på minus tio och det var strålande sol. Odinn stod inne och var förbannad. Eftersom jag inte haft honom särskilt länge och inte riktigt känner honom var jag inte superpeppad på att rida ut så jag frågade mamma om det var okej att jag tog hennes häst om Odinn blev jobbig.

Iallafall, jag borstade honom och ledde ut honom till mor min och Jökull, hennes häst.
Vi satte upp och red iväg i kylan.

Min lilla, lurivga häst var jättesur första fem minuterna och vägrade lyssna, jag funderade på att hoppa av och ta Jökull. Men när han fattat att vi skulle ut på en långritt i ett vitt vinterlandskap blev han helt annorlunda.

(Odinn kom från island i november och han allt det där med att gå över bäckar och stenar och sånt)

Pojken slappnade av och började lyssna. Han frustade och svansen var lyft.
Över vatten, under stora grenar, i diken, över berg och mellan träd.

Efter en timmes skogsskritt kom vi ut på en grusväg mellan ett antal fält.

Hur som helst, själva grejen.

Frisk luft i lungorna, bitande kyla och mild vintersol.
Det enda som hörs är hästens frustande och det dova ljudet av hovar mot snön i en klockren, ökad tölt.
Vitt klegg flyger från hästens mun och snön skätter från hans lurviga ben.
Ingen som helst vikt i handen, hästens framdel är som vätska, benen lyfts över vinkel, öronen pekar framåt, bakbenen är långt under en och svansen står rakt ut.
Man känner hur energin från hästen strålar ut.

Jag höll på att börja gråta hahaha.

SÅ! ER TUR! :D

Det var förra vintern som jag och min kompis bestämmde oss för att rida ut på våran vanliga rid slinga. Det var ju vinter och självklart så snöade det. Men vi brydde oss inte så mycket om det. Så vi red iväg och snö flingerna var så där tjocka och flög ner riktigt sakta. Och det var skit fint. Sen kom vi in i skogen och där kom det inte så himmla mycket snö. Men när vi kom ut från skogen så såg vi hur det hade blåst upp till typ snöstorm. Och vi skulle ju självklart gå typ 1 km med hästarna då på ett öppet fält. Man såg ingenting och man frös satan. Och jag och min kompis försökte intala varann att vi var vikingar, eftersom dom är hårda och klarar kyla. Tillslut kom vi hem igen och då väntade det varma kaffet på oss.

Kanske inte mitt favorit minne, men ja kom på det nu eftersom jag fryser ^^

okej, det var i sommras om jag inte minns fel. Jag tränar mkt NH med min häst men det här var ändå den häftigaste känslan. jag ändvänder mer säte och vikt och tyglar mot halsen ist för att dra i munnen. ja red typ dressyr barbacka i hagen och han trampade på bra och jag fick en sjuk idé och gjorde halt böjde mej fram och tog av tränset, och fortsatte rida som vanligt typ. där trava vi runt i hagen utan några som helst hjälpmedel, bara häst och ryttare i samspel. bara jag ens tänkte halt, trav skritt eller galopp så gjorde han det som om han aldrig gjort annat.

det kallar jag mäktig känsla asså.

har en del minnen :)
förra sommaren när jag galoppera min pååwnie som jag inte ridit på sjukt länge (han har medryttare, jag är för lång) ute på stubben i bara grimma :D sjukt kul.. sen sånna saker som första gången jag red på jägers, en galoppträning där vi gick för fullt och hästen flög i luften å höll på en massa i varje kurva, första gången jag tävla 1.10 på hästen jag har nu (hade aldrig hoppat det innan haha så de va rätt kul att de gick bra) sen på min förra häst när vi red i ösregn och det gick sjukt bra och vi gjorde en perfekt galoppiruett :D sen typ alla fälttävlansträningar också haha :D

När hästen la sig sig ner på en träning? Jag blev utskrattad :<


Nej. Jag har många minnen, men något jag aldrig glömmer var min dagen efter jag fyllt tretton. Plötsligt ringde det tidigt på morgonen, därefter hördes ett tjut från personen som svarat i telefonen "nej, va? du skojar, nej det får inte vara sant...!" sedan brast hon i gråt. Min häst som jag då haft i två månader ungefär, som gått på sommarbete, hade fått föl trotts att blodprov tagna av veterinär visat att hon inte varit dräktig. Det är nog bland det mest spektakulära jag fått uppleva.

Annars har hela tiden med mina hästar blivit minnen för livet.

Sedan måste jag tillägga: att till sist få bli ett med sin häst. Känslan av perfektion är obeskrivlig! Och att klättra från botten till toppen, det, det är känsla.

for 2 årsedan fick jag min häst, 3 år å gått på lösdrift hela sitt liv=ohanterad! håller på med NH, å jobbade efter dessa "metoder".men han var en väldigt speciell kille, han var otroligt envis, sån stark vilja, väldigt dominant, men ganska vilsen...
som måll den 1:a sommaren var att kunna ha han i stall,kunna leda honom, å vara i boxen å ryckta. ungeför så...
morsan ville inte jag skulle ha kvar honom, han var farlig enligt henne, LIVSFARLIG!!
marfar sa flera gåbåger att han kunde hämta honom. men jag lyckades övertala dem att han skulle stanna.
efter mye arbete å flera timmar med honom varje dag kom dagen (ca.oktober)då jag satt upp första gången...
*otrolig lycka*
det är väll mitt bästa minne...
eller alla de ridturer vi rider, utan tyglar, bara inverkan med sitts, vikter, å flyger fram på en grön sommaräng, eller ett snövitt landskap...^^

Denna tråd är precis flyttad hit ifrån Sport-forumet. MVH PIKACHU

Med min ponnypojk jag har nu är det nog den gången jag varit sur på honom hur länge som helst och det känns verkligen jobbigt att ta sig till stallet men jag kastar på ett träns och drar ut. Helt plötsligt förändras hästen. Han går i en perfekt form, har en fantastisk framåtbjudning, steget var helt underbart, han lydde och var hur känslig och fin som helst. Då var jag som lycklig. Äntligen funkade det! Sen nästa gång gick allt åt helvete igen men men xD

På min förra sköthäst var det väl alla våra vintergalopper barbacka, hoppa upp på en liten ponny och sen dundra fram över pudersnöängar 'r jäkligt mysigt.

Många med hest... För dyrt.

Finns väl inte så mycket som slår en galopp ute i skogen en sommarkväll...

HESTFEST.

Åh, det var nog när jag var ute och red i skogen. Trava över ängen, hoppa över bäckar. Mm, det var riktigt mysigt :)

ganska många år sedan, då jag fortfarande red ponny.
galopperna ute i skogen under härliga sommardagar,
eller över ett fält täckt av nysnö - det var frihet det.

med den här hästen jag har just nu, Groszek ox,
är det nog alla våra uteritter nere runt en golfbana.
denna hästen har vunnit SM i ponnygalopp, och ni skulle känna honom sätta fart,
dom krafterna är bara helt otroliga! när man tror att han har nått toppfart, så ökar han lite till.
muskler arbetar under en, han frustar och man märker verkligen på honom hur mkt han älskar det.
sån adrenalinkick har jag aldrig fått av nått annat, helt underbart!
jag är normalt ganska rädd och försiktig av mig när det gäller hästar.
men med honom känns verkligen allt tryggt, som att han tar hand om en.

Jag minns för några år sedan när jag var med faceit på ett ridläger, och jag hade den minsta ponnyn (b-ponny), och så skulle vi hoppa "tävlings-bana", 70 cm, och jag hoppade ett hinder fel och vi kom fel på hindret så han hoppade väldigt högt och jag hamnade på halsen och sen rusade han tvärs över ridbanan och tvärstannade framför ett halvblod, haha!
Det var underbart, och domarna skrattade tills de kiknade <3

Idag, åh vad det var underbart.

Ett fält täckt med frost, fullmånen lyste upp det så det var knappt att jag behövde pannlampa. Jag stod med armarna kring hans hals och ansiktet begravt i halsen. Han bara stod där och blåste varmluft. Vi stod så i typ två minuter.

Ibland är kärlek så jävla tydligt.

Åh <3

Två grejer som jag kan komma på just nu är med samma häst.
Ena gången var när hon självmant kom fram till mig i boxen. Sounds like nothing, men grejen är att hon är väldigt rädd av sig efter att ha haft en dålig sadel(när man går in till henne är hon alltså rädd att man ska fånga in henne och sadla).
Andra gången var när jag hoppade samma häst felfritt och lugnt runt en hel bana. Hon tycker att hinder är väldigt läskiga, men då litade hon verkligen på mig. Den känslan <3