Ensamhet kan de vara ens öde
Citat från intresseklubben:
Citat från Exilium:
Jag skulle säga att de finns en hel del olika svar för alla skulle väl definiera ensamhet utifrån egna tankar och erfarenheter. Det är väldigt individuellt. Två personer kan ha det exakt likadant, den ena vill begå självmord och den andra trivs i det och ser sig själv som självständig.
Om det är ödet eller ens egna val är väl både och, det beror på omständigheterna. En person kan bli utstött av vänner och familj efter att ha hamnat fängelse. Valet var att utföra brottet, inte bli utstött. Sen kan det finnas andra som isolerar sig från omvärlden under depression och gör sig av med sina vänner och ångrar det därefter i samband med att personen inte alls vet hur man kommunicerar och vet hur man socialiserar sig, eller helt enkelt är för blyg och väljer istället att avstå från att försöka prata med nytt folk.
Schizofreni kan vara ett väldigt tydligt exempel på att människor förlorar kontakten med vänner/dylikt & hamnar i ensamhet (vilket de kanske nödvändigtvis inte upplever, men det blir ändå kinda' en del av deras tillvaro). Vissa blir då tvungna (det är svårt att kalla det deras val eftersom man tappar så mycket kontroll över verkligheten i sjukdomen) att isolera sig. Dock kan detta i vissa fall lösas via medicinering.
Schizofreni är ett väldigt grovt exempel, men ja, jag håller med. Även under medicinering så försöker de flesta leva som vanlig och bete sig normalt vilket inte alltid är så lätt, man är rädd för att bli sedd som farlig eller "läskig". För medicinering tar inte riktigt bort hallucinationerna helt utan dämpar symtom och får patienten att förstå vad som är verkligt och inte. Sen så är Schizofreni en väldigt bred sjukdom då alla upplever psykoser utifrån egna känslor och personliga erfarenheter. Men jag tror ändå att de alla har det gemensamt, att man ständigt försöker fokusera och kontrollera sig för andras skull.
^
Jag skulle gissa på att det lutar mer åt 50/50 på att människor ständigt försöker kontrollera sig för andras skull i sjukdomen eller att de helt enkelt inte klarar det. Det är min egna observation, men i slutändan så tror jag ändå att du har mer rätt än jag. Typ en 70/30 fördelning.
Sedan så är det som du säger att det är ett väldigt grovt exempel, men det visar iallafall hur extremt det kan vara.
Alla svarar dessutom olika på medicinering, vilket gör det väldigt svårt. Mina hallucinationer har mer eller mindre helt försvunnit tack vare de, men då är de även en blandning som minskar den generella stressnivån så där finns inte lika mycket som kan utlösa de.
Det finns en ganska kraftig stress i samhället på att man ska vara social, alltid vara utåt för att kunna uppfattas som "normal". Det gör att ensamhet är någonting som många kan skämmas över (finns säkert bättre ord, men aja), vilket är ganska sjukt. Det är oerhört destruktivt.
Jag har fått stämpel med social fobi,ångest depression. O allt annat skit nu
Jag skulle säga att jag har inte valt det utan att de blev så med mina sjukdomar
Citat från Dannehj:
Jag har fått stämpel med social fobi,ångest depression. O allt annat skit nu
Jag skulle säga att jag har inte valt det utan att de blev så med mina sjukdomar
Mm... men det är ju nånting man kan jobba på ;) jag har ju själv socialfobi och psykisk ohälsa och jag vill väl inte direkt påstå att jag har helt satt mig över det hela. Men... bara å försöka vidare som sagt.
Citat från intresseklubben:
^
Jag skulle gissa på att det lutar mer åt 50/50 på att människor ständigt försöker kontrollera sig för andras skull i sjukdomen eller att de helt enkelt inte klarar det. Det är min egna observation, men i slutändan så tror jag ändå att du har mer rätt än jag. Typ en 70/30 fördelning.
Sedan så är det som du säger att det är ett väldigt grovt exempel, men det visar iallafall hur extremt det kan vara.
Alla svarar dessutom olika på medicinering, vilket gör det väldigt svårt. Mina hallucinationer har mer eller mindre helt försvunnit tack vare de, men då är de även en blandning som minskar den generella stressnivån så där finns inte lika mycket som kan utlösa de.
Det finns en ganska kraftig stress i samhället på att man ska vara social, alltid vara utåt för att kunna uppfattas som "normal". Det gör att ensamhet är någonting som många kan skämmas över (finns säkert bättre ord, men aja), vilket är ganska sjukt. Det är oerhört destruktivt.
Javisst, för stressnivån påverkar hallucinationerna också om jag förstått det rätt. Och som sagt, alla är olika och reagerar olika. Obs, att om något jag skriver inte stämmer in på dig så försöker jag skriva allmänt, så ta inte illa upp (inte för att du gör det men så att du vet, hehe).
Ja, det finns nog säkert folk som känner "skam" av ensamhet. Men jag var inne på oron över att andra ska bli rädda för en, hmm.
Av egen erfarenhet när jag var i tillfällig psykos och upplevde hörselhallucinationer, vanföreställningar/paranoia, så försökte jag bete mig normalt och försökte anpassa mig hela tiden. Att liksom le när någon log, vara mottaglig när någon försökte prata med mig, att liksom försöka lita på människor. När jag är rädd för någon eller känner mig lurad så reagerar jag oftast med aggression och våld, typ "döda innan man blir dödad". Och att ständigt tänka "dom vill mig inget dåligt", hålla avstånd men ändå fortsätta le någon gång för vänlighetens skull, att liksom känna att det inte är verkliga känslor eller tankar men samtidigt vara helt övertygad om att dom vill göra mig illa så man vet inte hur man ska reagera och man vill inte göra fel, det är det. Och när ens nära och kära flyr från en för att man är "hotfull", det gör ont i en efteråt. Jag kände mig som ett monster och jag valde själv att låsa in mig för att inte skada någon jag älskar.
^
Ja, det gör det. Eller ah, finns säkert undantag men stress brukar alltid ses som en utslösande faktor.
Jag tar absolut inte illa upp, om det råkar se ut så i skrift så är det inte fallet.
Jag glömde referar till ditt där, eh. Men ja, att människor skulle bli rädda för en jobbig tanke. Man blir fast mellan 'a rock and hard place'; rädslan för att människor ska bli rädda men även det stigma som kan uppkomma av ensamhet. Att inte ses som "normal" är någonting som många är väldigt rädda för, vilket är oerhört illa. Acceptansen hos människor för olikheter har en tendens att vara väldigt låg.
Jag förstår dig till 100% då jag har själv varit där. Dock har jag en konstant psykossjukdom & jag är inte tillräckligt stark för att hålla i den masken. Då blir det, som väldigt många med gör, att man drar sig undan & isolerar sig. Sedan så har sådant även en tendens att gå i perioder, så då börjar man om med att hålla masken; vilket riskerar att skapa en cykel där man växlar mellan isolering & att kämpa för att vara normal. Har man tur löser medicinerna det så gott det går, vilket jag är oerhört tacksam över; för de funkar väldigt bra på mig.
Risken finns att människor sätter ett svartlistat märke på en för att man hamnat i en temporär psykos; att risken finns att de människor som påverkas aldrig kommer att se en på samma sätt. Ungefär så blev det för mig, which sucks.
Hur kändes allt med det sociala & människor när du kom ur det? Hur var människor mot dig? (Svara om du känner för det; helt okej om du inte vill det.)
^
Ja, det är synd att världen fortfarande är så ignorant idag.
Ja, jag förstod att du har det med tanke på att du skrev att du har Schizofreni om jag inte minns fel. Håller det på länge så förstår jag att man till slut kollapsar. Jag kan relatera faktiskt, att isolera sig är som att vila upp sig för en ny ansträngning för att bete sig normalt, iallafall för mig.
Jaaa, det var ganska likt för mig det du beskrev. Människor fick för sig att jag var självmordsbenägen och ville inte ens se på mig för jag verkade ''konstig'', andra stötte ut mig för dom trodde väl antagligen att jag kunde bli aggressiv mot dom. Med tanke på att jag är dömd sen tidigare så blev folk ännu mer skeptiska mot mig. Det som kändes konstigast var när jag fick kontakt med människor som är nära mig och dom betedde sig överdrivet vänligt och respektfullt att det blev tydligt att dom var rädda för mig. Jag personligen hatar att få respekt av rädda människor, iallafall om det är goda människor.
^
Det är verkligen hemskt.
Jag har Schizoaffektivt Syndrom, vilket gör att jag har enklare för att klara mig undan de mest grava symptomen av schiofreni & ha en fungerande vardag; men det psykotiska är fortfarande ett gigantiskt problem.
Det vi upplever med kollapsen & isoleringen är vanligt, men det är tyvärr människor som sedan aldrig riktigt kommer ur isoleringen.
Då är vi på samma där.
Sista du srev kan jag helt hålla med om. Det är lite läskigt hur människor kan bli inställsamma & vänliga pga. det. Risken är att det blir mer skadligt än vad det faktiskt är givande. Ibland blir det bara rakt av äckligt.
Citat från intresseklubben:
^
Det är verkligen hemskt.
Jag har Schizoaffektivt Syndrom, vilket gör att jag har enklare för att klara mig undan de mest grava symptomen av schiofreni & ha en fungerande vardag; men det psykotiska är fortfarande ett gigantiskt problem.
Det vi upplever med kollapsen & isoleringen är vanligt, men det är tyvärr människor som sedan aldrig riktigt kommer ur isoleringen.
Då är vi på samma där.
Sista du srev kan jag helt hålla med om. Det är lite läskigt hur människor kan bli inställsamma & vänliga pga. det. Risken är att det blir mer skadligt än vad det faktiskt är givande. Ibland blir det bara rakt av äckligt.
Schizoaffektivt syndrom innebär inte att man undkommer de grava symtomerna, man kan göra detta men det kan även människor med ren schizofreni göra. De innebär bara att individen har mer sporadiskt och inte så regelbundet med symtom av blandade schizo eller affektiva perioder. Alla diagnoser är givetvis personliga och uttrycker mig inte om din (läkar givna hoppas jag) diagnos utan vill bara förtydliga att Schizoaffektivt syndrom inte per aoutomatik utesluter grava symtom
^
Jag syftade på hur det kan fungera för mig, inte för alla . Det är en diagnos som har en tendens att skillja en del från person till person. Mitt tankemönster & hur mitt huvud fungerar på andra plan tillåter saker & ting att fungera/ha andra egenskaper utanför den generella boxen (ord är inte bästa grejen i skrift när man ska försöka förklara saker som dessa, ugh).
Men tack för att du förtydligade, jag övervägde att skriva mer ingående på det själv men insåg att det antagligen hade blivit lite mer ingående än vad som behövts eh.
Citat från intresseklubben:
^
Jag syftade på hur det kan fungera för mig, inte för alla . Det är en diagnos som har en tendens att skillja en del från person till person. Mitt tankemönster & hur mitt huvud fungerar på andra plan tillåter saker & ting att fungera/ha andra egenskaper utanför den generella boxen (ord är inte bästa grejen i skrift när man ska försöka förklara saker som dessa, ugh).
Men tack för att du förtydligade, jag övervägde att skriva mer ingående på det själv men insåg att det antagligen hade blivit lite mer ingående än vad som behövts eh.
Jo precis, varje individs diagnos är väldigt personlig. det är därför vi arbetar med att göra om hur vi diagnotiserar människor i sverige och världen. Ta till exempel ADHD. Vi kan säga att ADHD har 10 olika kännetecken och du behöver 5 av dessa för att få diagnosen. Dvs att du kan få 5 och en annan människa kan ha dom 5 andra, Ni har helt olika sjukdomar egentligen men ni får samma medicin och behandling för det går under samma beteckning.
?We are all alone, born alone, die alone, and ? in spite of True Romance magazines ? we shall all someday look back on our lives and see that, in spite of our company, we were alone the whole way. I do not say lonely ? at least, not all the time ? but essentially, and finally, alone. This is what makes your self-respect so important, and I don?t see how you can respect yourself if you must look in the hearts and minds of others for your happiness.?
Hunter s Thompson
Om man tror på ödet så kan man väl se ensamhet som något "förutbestämt". Det är säkert ett tillstånd som oftast uppstår både p.g.a. utomstående omständigheter och en inre persondynamik (känslor, tankar och allt tillhörande). I mitt fall så har jag alltid känt mig som en oddball så länge jag kan minnas. Mina referensramar, intressen och perspektiv på även dom tidigaste intrycken i mitt liv verkade alltid skilja mig ifrån resten av den jämnåriga skaran. Jag hade även då ett mer introvert och undersökande beteende där jag kunde i ensamhet observera och leka med en pinne i timtal, istället för att springa och leka "jagis" med andra barn i grupp.
Mina föräldrar var också mer inåtbundna och intellektuella och orkade inte leka och socialt aktivera mig tillräckligt för att jag skulle anamma mer "normalt inställda"-beteenden socialt sett. Dom var ofta upptagna med arbete eller deras egna hobbier och lät mig pyssla med föremål och aktiviteter i min ensamhet. Även när dom försökte få mig att leka med barn så verkade det få rätt tama resultat och "banden" jag försökte etablera till dom andra barnen sprack ganska snabbt. I skolan höll jag mig mest för mig själv med ett fåtal kompisar som jag "var" med ibland efter lektionerna var över för dagen. Men det minskade mer och mer med åren och i mellanstadiet blev jag mobbad för kortvuxenhet och mitt generella sociala förhållningsätt (och säkert annat som gjorde att jag stack ut negativt). Det sabbade min självkänsla och gjorde mig ännu mer introvert än jag redan var. Datorn, internet och tillhörande elektroniska aktiviteter blev min räddning från låg IRL självkänsla och obefintlig social status. Ingen gillar den mobbade och svage (enligt mina erfarenheter i alla fall). Så att kunna starta från scratch med onlineidentitet där jag kunde lättare vara den jag ville utan att bli utdömd för mina fysiska begränsningar och attribut var en befriande känsla.
Anyway, jag fortsatte i dom banorna och höll på med spel och kreativa digitala aktiviteter som hobby ända in i 20-årsåldern. Efter det försökte jag bryta mig loss ut ur min "bubbla" och försöka hitta vänskapskrets och meningsfulla sociala aktiviteter. Det gick inget vidare även om jag hade kul för stunden med evenemang, krogen, studentfester och allt vad det innebar. I slutändan förblir jag en ensamvarg med några internetkompisar och har insett att jag måste lära mig att hantera det utgångsläget, oavsett vad som händer i framtiden. Kan jag bli glad med vad jag har (vilket ändå är en rätt priviligerad situation sett till helheten) så kan jag säkert hitta en lycka och balans. Jag har märkt att desto mer jag tänker i banor som "vad som helst kan hända" och "det finns kanske en chans för förbättring bara runt hörnet", desto lättare och gladare känns det i hjärtat. Hellre positiva tankar än att vara negativ och klandra Världen och min omgivning för att jag råkar vara en enstöring utan tillfredställande social stimulans. Jobba med vad du har och försök förbättra dig själv som person och göra dig själv mer "omtyckvänlig" genom att behandla din omgivning med empati, tolerans och tålamod.
Citat från Cyborg:
men herregud this shit again
varför får aldrig killar prata om sina känslor? han skrev inget radikalt av vad jag såg.
att leva ensam hela sitt liv och att man vet att man aldrig kommer träffa någon är ju grovt deprimerande. det är ju tråkigt liv att leva...skulle vara kul att ha ett socialt liv med vänner, flickvän etc. säger inte att det är min "rättighet", utan det är en längtan jag har. det är naturligt för människor att vilja ha ett socialt liv.....det har inget med misogyni att göra. jag skyller mina problem på mig själv, inte på kvinnor, andra killar eller samhället.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet