Ensamhet kan de vara ens öde

Tycker synd om människor som inte klarar av att vara ensamma :(

Citat från GlenCoco:

Öde och öde. Men det är ju inte helt självvalt heller. Jag är INTJ och alla mina närmsta vänner är också det eller närliggande myers-briggs personligheter. Så vi funkar ofta bra för oss själva utan att behöva chatta eller umgås stup i kvarten. Kvalitet över kvantitet. När jag ser alla patetiska och instabila vänskapsrelationer som normies har med varandra och deras 1000 FB-vänner, så gläds jag över att jag har väldigt få vänner och kan även finna mig i det faktum att jag bara umgås några gånger om året med vänner. Att dö ensam utan käresta är svårare att hantera däremot, men jag jobbar på att finna mig i även det.

Det är vad man gör det till ? Man kan fortfarande leva ett meningsfyllt liv även om man är ensam, en del föredrar just att vara ensamma utforska på egen hand, kanske träffar man någon på vägen.

Jag hatar att vara ensam, jag kanske ser så badass men egentligen när jag är ensam så vill jag bara gråta....

hahahahaha

1 boktips till alla ensamma själar ute:

Ödet känns abstrakt, 10 av 10 för en kliché, tack. Att tala om ensamhet likt något som är " vad man gör det till" är en skev tanke. Den är inte inkorrekt, men rätt dödfödd, särskilt när det handlar om människor som inte känner sig bekväma i det. Jag förstår ursprunget till uppfattningen, men hur ska det egentligen hjälpa någon? En del människor vill inte omfamna ett varande av att vara ensam, de vill helt enkelt något mer, därför känns det inte särskilt hjälpsamt att försöka övertala dem till att uppnå en likgiltighet, att helt enkelt finna sig i det. Jag trivs med att vara ensam för det mesta, jag är dock en jävlig person, som finner det tillräckligt med att handskas med mig själv oftast. Jag skulle dock inte för en sekund försöka uppmuntra det till gemene person, ni förtjänar bättre, eller sämre. Jag är inte er morsa.

ja tror ensamheten e mitt öde .. .

Citat från lasagnes:

Ensamheten är inte mitt öde

ensamhet kommer vara mitt öde om jag fortsätter förstöra allt i min väg

Ödet är alldeles för abstrakt påstående för att det ska ha någon betydelse enligt min mening.

Såvida du inte lider av någon form av grav psykisk åkomma som gör nära relationer (eller ens vänskapliga sådana) helt omöjliga så skulle jag vilja säga att det finns en möjlighet till utveckling.

Personligen så lider jag av en hop med roliga sådana åkommor, men inte till den nivån att jag inte klarar av umgänge.
Dock så trivs jag med att vara själv och för min del så handlar det nog mycket om att jag lätt blir utmattad av att inte få samla mig i min ensamhet.

Sedan så hjälper det ju såklart att slippa umgås med människor som jag upplever leva i någon form av samhällsmässig psykos där dom ska sträva efter att sträva efter att sträva utan att egentligen sätta sig ner och fundera över vad dom ens strävar efter.
Dom ska jobba heltid för det är normen och dom ska ha bil och dom ska ha större och större boende, även fast dom uppenbarligen klagar över hur jobbigt det är att aldrig vara ledig och att aldrig finna tid till att bara ta det lugnt.

TLDR:
Lär dig att vara ensam, lär dig att njuta av ditt eget sällskap.
Men bara för det så behöver du inte totalt avskärma dig från umgängen och vänner.