Berätta om ditt liv.
Det skulle bli ett alldeles för långt inlägg för att någon skulle orka läsa det här, men om ni är intresserade, så läs gärna min blogg :)
http://tiredoftheworld.bloggspace.se/
Citat från CHIODOS
Citat från SAiNT
Föddes 17 maj -95, pappa fick hjärnblödning -99, mamma dog 2000, därefter bup och stödfamiljer/stödpersoner. sommaren -08 började jag umgås med fel folk, sen fösvann lite folk till fosterfamiljer och allt lungnade ner sig. Nu är allt ganska bra, gäller bara att börja ta skolan på allvar!
jag fyller också år den 17 maj! fast jag föddes 90, ;>
wow, min pappa fyller år den 17 maj < :
född 1a mars 1991 i värnamo.
jag har 5 syskon varav 4 är äldre än mig.
mina föräldrar flyttade isär -99 då far är alkis och inte var så snäll
min morbror tog sitt liv 2000
*jag blev mobbad från 1a dagen i skolan och var under hela låg/högstadiet.
i 6an mådde jag så dåligt att jag övervägde självmord.
började skära mig, tog droger och söp som fan.
-05 träffade jag mitt ex. han hade fyllt 25. misshandel på alla sätt i det förhållandet.
jag bröt -06
träffade mitt andra ex. han spykade sönder mig och var konstant otrogen, men jag fortsatte umgås med honom. bröt förra månaden så jag stog ut läänge.
nu är jag glad för vårenär här:D hösten suger och gör mig depp
Jag heter Emelie, föddes 23 aug 1991.
Jag har 5 systrar, 4 äldre, 1 yngre.
Under hela min uppväxt så var det mina systrar som tog hand om mig och min lillasyster. Särskilt en.
Mamma och pappa var aldrig hemma, antingen så jobbade de, eller spelade golf.
Jag trodde att det var så i familjer, att föräldrarna inte hade tid/ville umgås med sina barn och att syskonen tog hand om en.
Men när man blev äldre och började tänka själv insåg jag att det inte skulle vara så.
Jag fick höra hur jävla värdelös jag var och att jag var fet och ful. Att jag aldrig gjorde saker bra nog, trots att jag gjort så gott jag kunnat.
Jag mådde skit, hela livet har jag haft olika former av självskadebeteende, i femman blev det allvarligt. Jag gjorde inget för att dölja det, ingen brydde sig iaf.
För 2 år sedan så blev jag utslängd hemifrån, min mamma sa att jag likväl kunde ta livet av sig, för hon inte skulle bry sig iaf.
Först fick jag bo hos några vänner, sen hämtade soc mig och tvingade mig att bo på ett behandlingshem.
Jag fick bo där i 3 dagar, sen blev jag hemtvingad.
Det funkade i några månader, min psykiska hälsa var helt kass, fick en sömnpsykos.
En vän ringde akutpsyk, bup och soc. Dagen efter så blev jag flyttad till en fosterfamilj.
De brydde sig inte ett skit, Mådde jag dåligt skulle jag gå upp till mitt rum, för sånt pratar man inte högt om.
Fick inte åka någonstans om inte de skulle någonstans, de skrev bara upp vart de kört mig sen fick de pengar för det.
Jag skulle varit där i 2 dagar först, sen blev det två veckor. Sen obestämd tid.
Jag fixade inte vara där, hade inga vänner ingenting.
Kunde inte blivit värre sommarlov.
Jag ringde själv in till en chef på soc, skällde ut henne.
Innan de samtalet hade det varit omöjligt för mig att få komma ifrån den sjuka familjen.
Men efter en vecka efter samtalet var jag tillbaka på behandlingshemmet jag var på några månader tidigare.
Min lillasyster hade rymt hemifrån och bodde där också när jag kom dit.
Efter ett tag så började allt ordna upp sig, trodde jag.
Den 12 oktober 2008 så kom min kontaktperson, chefen på behandlingshemmet och en annan personal och väckte mig.
Det var mitt i natten, och de sa att jag hade besök.
Det var två av systrarna och min farbror och hans fru.
Min farbror berättade vad som hade hänt.
Min pappa, han hade tagit livet av sig.
Jag fick inte veta hur då, men någon dag senare fick jag höra allt, han hade hängt sig.
En av mina systrar, den enda som hälsade på mig i fosterfamiljen tillsammans med sin sambo, han betydde jättemycket för mig. Han var ett enormt stöd i allt det som hände.
Nu i februari började allt strula till sig för honom, det gick åt helvete.
En fredag så fick jag veta att han också hade tagit livet av sig, han hade hängt sig.
Jag har under lång tid haft kontakt med bup, de har gett mig massor av mediciner så att jag skulle kunna andas ungefär.
Enligt mig hjälpte det inte ett skit.
De beslutade sig för att skicka mig på DBT.
Men allt hade börjat fixa sig för mig, jag började må bättre.
Jag slutade med medicinerna, slutade på bup för å börja DBT.
Men jag själv tyckte det var onödigt för jag mådde bra nog iaf.
Förra veckan fick jag det bekräftat, min kontakt på DBTn sa att jag antagligen inte skulle gå där för jag mår för bra.
Detta är en kort version av mitt liv.
Att jag mår bra nu har jag behandlingshemmet och särskilt en vän att tacka.
Föddes 18/11-91
Mamma drog med mej efter några månader då hon fick nog av pappas pundande
När jag var ett år så kidnappade min pappa mej. Men mamma fick tillbaka mej?
Flyttade en bit utanför stan när jag var 4
började rida när jag var fyra
bla bla bla bla
Öhm. Jag fick flytta hem till min pappa sommaren 07 för att min mamma inte klarade av mig hemma
Den 3 september åkte han in... jag fick bo själv
Jag började göra idiot saker och söp minst 3 dagar i veckan. Samt sluta sköta skolan
Fick flytta hem till mamma på vintern.
Och ja nu mår jag bra igen, mycket bra. För nu kan jag leva.
BUBBL3's lilla livshistoria var värd att läsa, den fick en att tänka till lite grann...
Det är ändå kul att inse hur simpelt det är att ens liv blir så likt andras
Jag tycker inte det låter som livsberättelser, mer tycka-synd-om-mig-berättelser.
Citat från Baltazar
Citat från Wolfenstomme
denna besatthet av att öppna upp sig på internet..
det finns alltid någon som lyssnar när man öppnar sig på internet sörru
och minst 20 som laddar upp med ammo
Jag vill ha mitt privatliv för mig själv.
Jag föddes i Falun 1990, flyttade som treåring till Pakistan i ett och ett halvt år. Gick i brittisk skola där, så jag lärde mig engelska tidigt. För övrigt är jag norsk/polack, så jag har de språken i bagaget också. Reste asamycket som unge också mhm.
Sen började jag skolan i Sverige, skaffade katt (han är fin) Började gymnasiet 05, träffade världens bästa kompisar. Började göra av med allt för mycket pengar på fika och annat knas som jag inte kan komma ihåg fast pengarna rinner mellan fingrarna. Träffade TaijinKyofusho 08, och allt blev sunshine and rainbows (som Råbs katts mage) fastän jag har extrema humörsvängningar.
Framtiden ÄR ljus.
Så lite gnäll som möjligt (:
Citat från BR00TALK1D
Och jämfört med andra som jag läst här har jag haft det jävla bra, så jag klagar inte.
--------------------------------------------------------------------------
Mitt liv är fint. Om jag skulle ta mig tid till att skriva en lång, tragisk berättelse där jag plockar ut alla ledsamma delar av mitt liv som de flesta i början har gjort, så skulle nog mitt liv te sig som en större jävla tragedi än alla era liv tillsammans. No kidding, det är skittragiskt, ni skulle lägga er under täcket och gråta för mig om ni visste!
Annars är mitt liv fint, asfint, idag har jag solat, det var jävligt fint. Och varmt.
Jag heter Jonna (13 år, fyller 14 i Maj) och bor med min mamma, pappa och min snart 10 åriga lillebror. Jag bodde i Malmö tills jag började i trean eftersom att jag var mobbad från förskolan. Jag och min familj flyttade till Hjärup (där jag bor nu) och jag fick direkt äkta vänner när vi flyttade hit :'> <3
som ni ser har mitt liv hittills varit helt ok ^^,
haha, det blev nt långt detta ^^,
Hört talas om styckeindelning?
Ganska patetiskt av dem som klagar på att folk skriver om sina liv, lol.
Jag tycker den här tråden är bra för den får en och tänka på hur otroligt bra liv man egentligen har.
Mitt liv:
föddes
börja skolan
fortsatte skolan, och ja det var typ allt.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet