Ätstörningar, ärftligt eller något som utvecklar fram?
Både och.
Psykiska sjukdomar kan vara genetiskt relaterade. ÄS är ju i grund och botten en psykisk störning såatteee...
Ätstörningar är ngt som man själv utvecklar. Jag har varit anorektiker, men sen så är det många i min familj som har haft problem med maten dock inte på samma nivå som jag var på (vilket är bra!), men jag tror ändå att jag blev påverkad av dem eller jo det är väl klart jag blev påverkad. Men när jag utveckla min anorexi så visste jag inte var det var -vilket jag kan tycka är lite skumt, att man lyckas utveckla ngt som man inte ens visste fans.
Menmen jag är frisk från det nu och har varit det några år, så det är bra! :)
Måste bara tillägga att ha ätstörningar handlar väldigt mkt om att ha kontroll över saker och ting
Klart man kan födas med vissa tendenser som gör en mer sårbar för vissa saker. Vet inte om det går för ätstörningar också, men skulle inte förvåna mig. Dock är det ju den omgivande miljön som i allra högsta grad är det som är den stressande och utlösande faktorn. Så dina tendenser don't do shit om du inte utsätts för något som stressar dessa. Samma med barn till flera generationer av alkoholister. De har lättare att falla dit. Men om de aldrig får dricka en endaste droppe alkohol, så spelar det ingen roll. Det är miljön som påverkar mest I'd say. Den kan våldta även sådana som inte har tendenserna alls, liksom. Något.
Jag vet inte vad för ord jag använder, men tror min poäng kommer fram. Orkar inte skriva egentligen. Blupblup.
Ätstörningar utvecklas av sig själv, men sen finns det ju personliga egenskaper som kan vara med och lägga en bra grogrund för ätstörningen, t ex perfektionism, dålig självkänsla osv. Ofta har man haft bra betyg i skolan, att vara mellanbarn kan också ha en liten del med det att göra.
"Ärftlighet" skulle nog isåfall bara ha med miljön att göra, t ex om man växer upp med en mamma som ständigt bantar, tjatar om sin vikt osv är det klart att det kan påverka ens bild av hur saker ska vara.
Jag har ingen aning, faktiskt.
En följdfråga; När räknas det som att har en ätstörning? När man bara tycker att det är jobbigt, eller när man faktiskt kör fingrarna i halsen/ räknar kalorier och lever på superfå kcal?
Jag vill veta vart gränsen går - och också veta när man egentligen ska söka hjälp...
Citat från shouldbeme
Jag har ingen aning, faktiskt.
En följdfråga; När räknas det som att har en ätstörning? När man bara tycker att det är jobbigt, eller när man faktiskt kör fingrarna i halsen/ räknar kalorier och lever på superfå kcal?
Jag vill veta vart gränsen går - och också veta när man egentligen ska söka hjälp...
Det är inviduellt. Det finns flera olika ätstörningar.. Men en ohälsosam syn på mat, och då man känner stark ångest över maten, spyr osv. Då har man en ätstörning.
Och man ska söka hjälp så fort som möjligt, även fast det är svårt..
Citat från Babsaan
Citat från shouldbeme
Jag har ingen aning, faktiskt.
En följdfråga; När räknas det som att har en ätstörning? När man bara tycker att det är jobbigt, eller när man faktiskt kör fingrarna i halsen/ räknar kalorier och lever på superfå kcal?
Jag vill veta vart gränsen går - och också veta när man egentligen ska söka hjälp...
Det är inviduellt. Det finns flera olika ätstörningar.. Men en ohälsosam syn på mat, och då man känner stark ångest över maten, spyr osv. Då har man en ätstörning.
Och man ska söka hjälp så fort som möjligt, även fast det är svårt..
Man har även en ätstörning om man inte kan sluta äta, eller bara äter en enda sak, t.ex. chips eller jordgubbar eller nåt sånt.
En ätstörning är inte bara när man svälter sig.
Citat från PORKnBEANS
Citat från Babsaan
Citat från shouldbeme
Jag har ingen aning, faktiskt.
En följdfråga; När räknas det som att har en ätstörning? När man bara tycker att det är jobbigt, eller när man faktiskt kör fingrarna i halsen/ räknar kalorier och lever på superfå kcal?
Jag vill veta vart gränsen går - och också veta när man egentligen ska söka hjälp...
Det är inviduellt. Det finns flera olika ätstörningar.. Men en ohälsosam syn på mat, och då man känner stark ångest över maten, spyr osv. Då har man en ätstörning.
Och man ska söka hjälp så fort som möjligt, även fast det är svårt..
Man har även en ätstörning om man inte kan sluta äta, eller bara äter en enda sak, t.ex. chips eller jordgubbar eller nåt sånt.
En ätstörning är inte bara när man svälter sig.
Det var det jag sa. Att det finns flera olika ätstörningar men tog bara upp följande som exempel..
Jag tror att ätstörningar har med depressioner att göra. När jag är depp så äter jag inte. Samt det utvecklas mer och mer i tiden.
Min syster har haft ätstörningar, drygt skit. Det utvecklades fram men lyckligtvis så är hon normal nu.
Man kan födas med vissa tendenser, anlag för det ena eller det andra, men har man ingen miljö som triggar så kommer dessa aldrig blomma ut. Så i allra högsta grad är det något som utvecklas.
Hur fan kan man födas med ätstörningar?
Citat från Limpistol
Ätstörningar utvecklas av sig själv, men sen finns det ju personliga egenskaper som kan vara med och lägga en bra grogrund för ätstörningen, t ex perfektionism, dålig självkänsla osv. Ofta har man haft bra betyg i skolan, att vara mellanbarn kan också ha en liten del med det att göra.
"Ärftlighet" skulle nog isåfall bara ha med miljön att göra, t ex om man växer upp med en mamma som ständigt bantar, tjatar om sin vikt osv är det klart att det kan påverka ens bild av hur saker ska vara.
Där har ni det korrekta svaret.
Har utvecklat det själv pga. depressioner(som kan egentligen va genetiska), borderline osv. Man kollar sig i spegeln och ser hur smal man blivit, benen börjar synas. Ändå äter man otroligt lite, väldigt sällan tills man får grovt ont i magen. Måste börja äta mer normalt.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet