Det måste varit du. Det har alltid varit du

Jag såg dig idag. Eller i alla fall trodde jag det. På samma ställe som jag senast såg dig på. Du stod där och såg precis lika tafatt ut som du brukade göra. För ett ögonblick blev jag lycklig igen. För en sekund kunde jag låtsas som att allting var som det brukade. Att allting var som det skulle. Och precis som förra gången vände du dig om och försvann och raserade min värld för andra gången. Det kändes precis som när du försvann. Mitt hjärta tog du med i graven.

När du försvann för en andra gång tog du med dig alla mina känslor, all min lycka. Ännu en gång lämnar du mig kvar, ensam och trasig. För att du var den som betydde mest. Du var den som alltid fanns där. Så många år har gått sen du försvann att jag vant mig vid hålet i bröstet, klumpen i halsen när jag då och då hör ditt skratt. Men jag saknar dig. Så mycket. Och det gör fortfarande ont. Du pratar med mig när jag sover. När du tror att jag sover. Jag vet att du är hos mig, men jag vill se dig. Vill kunna röra vid dig och känna din doft. Din alldeles egna röst. Jag kommer alltid att vara din.

Jag älskar dig.