sergeants blogg

Det är mycket nu. För mycket. Jag är så jävla utsvulten. Jag kvävs. Allting kommer tillbaka och jag önskar att allting kunde gå tillbaka till början. Då ingenting var svårt. Det enda som gav en ångest var redovisningar i skolan. Nu är ingenting bra. Allting suger. Jag vet inte ens vad jag vill längre. Jag vill ha någon nära, som klappar på mig och säger att allting kommer att bli bra samtidigt som jag äcklas av tanken på att ha någon nära just nu. Nick förser mig med vin och överöser mig med vänskaplig kärlek, men det räcker inte. Jag önskar verkligen att det gjorde det, men det gör det inte. Förlåt, Nick (jag vet att du kommer att läsa detta). Jag vill stänga av, sluta bry mig. Jag vill ha idiotfan här. Han som vet precis hur han ska göra för att få mig att må bättre. Han som får mig att tro att allting är OK genom att bara se på mig. Jag vill göra mig illa. Gräva ned mig i ett hål och aldrig komma fram igen. Allting är förstört. Allt är trasigt. Jag är trasig.

Många skulle säkert ha velat särskriva nattpyssel, men jag känner att eftersom jag ska bli svensklärare måste jag föregå med gott exempel, trots att jag hatar människor (jk, älskar alla).

Har suttit och pnulat med min twitchkanal sedan jag kom hem vid typ åtta. Den är från och med nu väldigt rosa. Har en vän som just nu jobbar på en ny layout till mig eftersom min nuvarande ser ut som skit. Hur som helst når jag snart mitt follower goal och det gör mig sjukt glad. Egentligen är väl inte 2k speciellt många följare, men det känns ändå sjukt bra, för att jag har kämpat så jävla hårt för det här.
Så, nu vet ni.

xo yours truly.

Jag funderade i natt på att ta mitt egna liv. Egentligen är det inget nytt, det händer alltid på hösten. Men till skillnad från andra höstar finns inte du hos mig. Din äckliga flickvän tog dig ifrån mig och jag hatar dig för det. För att jag behöver dig, mer än någonsin. Allting är skit och jag har ingen att prata med det om. Ingen att kräkas på. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden till då vi bara hade varandra. Då allting var okej. Då vi gick runt i stan, drack sprit och skreksjöng nostalgi och sorg. Jag har så många människor omkring mig men min värld har aldrig varit så här tom och ensam förut. Allt på grund av dig och din hora. Jag försöker att intala mig att jag inte är svartsjuk, och på ett sätt är jag inte det. Jag är inte längre kär i dig, och det har jag inte varit på många år. Men jag saknar att ha dig vid min sida, som en vän. Och jag hatar henne för att hon har en av mina bästa vänner hos sig när jag inte har det. Jag försökte föreställa mig hur din värld skulle se ut utan mig. Att du levde i en värld där jag var borta för alltid. Men så insåg jag att du skulle kunna leva utan mig, precis som du gör nu. I din värld är jag redan död och då kan jag lika gärna vara det i min värld också. För att jag klarar inte av en höst till. Orkar inte kämpa, inte utan dig. Förlåt mig, men jag saknar dig din dumme fan.

Det är ett mirakel att du varit med så länge, och att du lyckades vara frist enda fram till slutet. 22 är ingen dålig ålder för en katt och du kan sänka ridån med stolthet. Vi kommer att sakna dig. Sakna ditt klagande och klapprande, men du har det bättre där du är nu. Nu kan du jaga råttor och klättra i träd hela dagarna. Hälsa Sotis och Kira att jag saknar dem. Ha det bra nu och njut av livet i katthimlen. Nizze, du kommer att bli saknad, och ihågkommen, för alltid. <3

I just wanna thank my mom and dad for believing in me. And my duopartner for making this possible. I love you all!
Nu börjar vägen mot plat!

Jag såg dig idag. Eller i alla fall trodde jag det. På samma ställe som jag senast såg dig på. Du stod där och såg precis lika tafatt ut som du brukade göra. För ett ögonblick blev jag lycklig igen. För en sekund kunde jag låtsas som att allting var som det brukade. Att allting var som det skulle. Och precis som förra gången vände du dig om och försvann och raserade min värld för andra gången. Det kändes precis som när du försvann. Mitt hjärta tog du med i graven.

När du försvann för en andra gång tog du med dig alla mina känslor, all min lycka. Ännu en gång lämnar du mig kvar, ensam och trasig. För att du var den som betydde mest. Du var den som alltid fanns där. Så många år har gått sen du försvann att jag vant mig vid hålet i bröstet, klumpen i halsen när jag då och då hör ditt skratt. Men jag saknar dig. Så mycket. Och det gör fortfarande ont. Du pratar med mig när jag sover. När du tror att jag sover. Jag vet att du är hos mig, men jag vill se dig. Vill kunna röra vid dig och känna din doft. Din alldeles egna röst. Jag kommer alltid att vara din.

Jag älskar dig.

Det var inte ens sommar än. Träden var fortfarande kala, helt utan löv. Helt utan knoppar. Vårdagarna var varma, men i vindbyarna kunde man känna doften av sorg. Jag brukade älska sommaren. Sommaren hade allting som vintern saknade. Sommaren bar inte på samma sorg som vintern. Jag älskade sommaren fram till 25 juli 2016. Det datumet som Nette bestämde sig för att hänga sig i sin lägenhet i stan. Jag har alltid varit ateist, alltid tyckt att religion var barnsligt. Dagarna efter Nettes död trodde jag på gud, men inte på ett sådant sett som nyktra alkoholister gör, utan detta var ett hat. Jag hatade gud, för att han tagit henne ifrån mig. Hon av alla människor. Hon var den enda på hela jordklotet som såg mig. Den enda som förstod.

Jag minns när vi en kall kväll satt i hennes lägenhet och bara rökte och pratade. Mina ögon sved efter att jag gråtit så mycket. Hon strök mig över håret och viskade "Jag tycker så synd om dig, Isabelle. För att jag förstår precis hur du mår." Och det gjorde hon verkligen. I hela hennes liv hade hon krigat. Krigat mot att känna sig smutsig. Krigat mot att ha känt sig tjock. Det hon aldrig förstod var att hon var varken smutsig eller tjock. Hon hade ungefär lika mycket fett på kroppen som hon hade självförtroende - dvs inget. Hon var min vackra syster. Hon kommer alltid att vara min underbart vackra syster.

Jag kände att gud måste hata mig. Han tog Isak ifrån mig. Han tog Philip ifrån mig. Alla som har förstått mig har han tagit ifrån mig. Det gör så ont. Det gör så ont att veta. You are truly alone in this world. Hennes begravning var så vacker, så simpel. De spelade Utan dina andetag, med Kent. Efter det hatar jag den låten. Allting som väcker sorg avskyr jag. Jag klarar längre inte av sorg. En gång i tiden var sorg min bästa vän. Det betydde att jag faktiskt kan känna känslor. Nu vill jag hellre vara apatisk än att känna sorg. Det är bara ett gapande jävla hål. Fuck världen.

Jag förväntar mig inte att någon ska läsa. Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vad jag ska skriva.
För det första så hade jag helt glömt bort att EC ens existerade, men nu när jag ändå är här kan jag lämna ett minne.
Så, alltså, here goes nothing.

Jag är så jävla skittrött på att aldrig veta hur jag ska må. Lungorna brinner, huden kliar. Men jag krigar vidare.
"Ledsen att din syrra dog - men du, har du inte hört det senaste om *insert worthless article*". Varför kan jag inte vara ledsen och gråta som vanliga människor och få ut det ur systemet. Ena sekunden mår jag asbra, andra sitter jag och röker cigg på cigg på cigg för att inte drunkna.
Jag har näsan över vattenytan. Så länge jag trampar vatten överlever jag.
Har en kantig sten i hjärtat. Ibland krafsar jag lite på ytan, men då blöder det. Fräter på själen och färgar mig röd.
Jag kan inte hantera det här.
Ska jag fortsätta, låtsats som att jag har allting under kontroll, eller ska jag bara skita i allt.
Jag vill inte vara trasig.





Mvh inte skrivit på år.