obenägenheten till benägenhet är ofrivilligt frivillig

att se det vackra förvandlas till något så ovackert får mig att vilja kräkas. att höra hur allt brakar samman som en stor mur i berlin för många år sedan, får mig att vilja gråta. att se hur alla observerar som de sanna rovdjur de är får mig att vilja skrika. men att acceptera ovanstående faktum får mig att vilja hoppa.

kanske dags att inse nu?

-jag är beroende.

det går att få i sig på så många vis. jag ser helst att jag använder luktsinnets vägar för att få det i systemet. systemet ser helst att det inte smyger sin in i systemet över huvud taget, men systemet är så pass systematiskt av sig att det inte kan tala. varken tala eller prata. eller ens höras. inte ens väsnas. det är ljudlöst. dövt. nertystat. bortdomnat.
bortdomnat precis som jag.
jag vill kunna kliva upp en morgon, "en vacker dag" som man brukar säga när man pratar om att någonting kommer ske som kommer förändra, & kunna gå fram till spegeln utan att känna hur spottkörtlarna aktiveras & jag tvunget måste loska mot min spegelbild. jag väntar gärna på "bättre tider", & jag är nyfiken nog för att ta mig till andra sidan, för att se om "gräset är grönare". jag skulle, med handen på hjärtat, göra vad som helst för att slippa se mig själv i spegeln utan de svarta påsarna som bildats under ögonen. utan det upp&ner vända leendet. utan de blodsprängda ögonen.

jag vill kunna se mig själv i spegeln.
& inte han som står där nu...
jag vill se mig själv.