Nach heart

Hur jag så önskar att jag inte var rädd för att somna, när de vakna timmarna jag har präglas utav tankemönster och gammalt groll jag trodde var förbi.
Mina ord sviker mig återigen och allt som jag en gång brydde mig om, och som brydde sig om mig, tynar bort i ett ingenting jag inte längre kan se.
Inte längre kan reparera och det som finns kvar är bara det mörka, det sargade och fragila.
Hör paniken och tårarna i hennes röst när hon ringer och frågar vad hon kan göra när mitt svar blir "ingenting", jag hade ju lovat att aldrig utsätta henne för det någonsin igen.
Men jag kan inte ens be om ursäkt, för jag kan inte hitta något grepp längre.