Finally we are no-one

Märkligt det där, hur hjärnan liksom per automatik faller tillbaka i gamla tankemönster ibland.
Var så längesen nu som jag ens var i närheten utav det här. Inte för att jag på något vis trott att det aldrig skulle ske igen, fullt så naiv är inte ens jag. Men det blir lika chockartat varje gång, som om det vore den första och jag aldrig vart med om det tidigare.
Rädslan blir fortfarande densamma, apatin likaså.
Sen kommer frustrationen.
För jag är så väl medveten om hur jag gör, vad jag behöver göra för att bryta mig loss och jag vet så väl att jag kommer motarbeta mig själv. Fast självinsikter betyder inte ett jävla skit när spiralen redan tagit fart.
Det vet jag också.