alla går nu, en sak

det känns som första gången någon verkligen velat ha något ur mig, sett mig, fångat en dag, tagit flera och passat på med andan när hon ändå håller på att göra oss till "vi" från "jag". för med farten av en örn som flyger förbi, skyddar sitt byte från andra mördare med sitt liv så glider också dagarna med. nätter fyllda med saknad efter något jag är obenägen att nå känns nu mer som en längtan efter något jag faktiskt kan få. för jag vet inte om det är så klokt det man utsätter sig för, kastar hjärtat på marken, som i ett snöre hänger det och det är nära att det dör, flera gånger om skjuts pilar genom en kropp, rundar stolpar, milstolpar och det tycks aldrig ta stopp. vi är födda i en tid lite för långt ifrån den andra, hur det kan bli när två magneter som alltid stöts ifrån plötsligt dras till varandra. det är långt till nästa lördag men inte lika långt hem till där jag bor, du kan faktiskt få följa med, tror inte det behövs några ord. vi går, vi går, vi går