ett inlägg om våldtäckt

"det spelar ingen roll nu"
för 2 år sedan.
jag var i ett förhållade med en kille som skadade mig.
han skadade mig fysiskt, sexuellt , men om inte mer psykiskt.
jag fattade inte först att han gjorde det, utan jag skadades av det långsamt, jag fattade inte vad som hände.
ett år senare.
jag hade mått dåligt på grund av den här killen i över ett år nu.
"var det mitt fel?"
"kunde jag ha förhindrat det?"
"provocerade jag honom?"
"jag är så dum"
två år senare.
jag vet att det inte var mitt fel.
jag vet att det är hans fel, och jag vet att jag inte kunde ha gjort något åt det.
jag har en helt underbar partner som aldrig skulle skada mig, eller ta för sig av min kropp.
jag är mognare, kan tänka klarare, och se varningssignalerna tidigare.
jag hade glömt honom, och lämnat honom bakom mig.
jag mådde bra igen.
4 dagar sen.
var jag på en konvent.
han var också där.
han bad om ursäkt, och jag sa att jag inte orkade bråka så det var lungt.
sen en halvtimma senare kom han och kramade mig, och när kramade mig så sa han högt och tydligt "Det känns bra att känna på din kropp igen", så min nuvarande partner kunde höra.
jag kunde inte bry mig minde.
jag såg dock varningssignalerna och försökte undvika honom resten av konventet.
när jag kom hem så blockade jag honom på facebook, så han inte skulle kunna få tag på mig.
nu.
jag vaknade gråtandes av att jag hade drömt en mardröm.
en mardröm om honom, där han förföljde mig och bröt sig in i min partners hem, där han inte fattade att han skulle lämna mig ifred.
jag var så rädd att det skulle hända på riktigt att jag var tvungen att ringa min partner och prata om det.
och nu vågar jag inte gå och lägga mig.
så kom fan inte och säg till mig att det inte spelar någon roll.
jag kommer antagligen vara rädd för den här snubben i resten av mitt liv.
och jag kommer inte känna mig säker på ett enda konvent, en plats där jag mår sjukt bra, och där jag känner mig hemma.
kom FAAAAN inte och säg till mig att det inte spelar någon roll längre.
det här är en status jag har skrivit själv för att många av er på mig facebook ska förstå hur en sån sak kan påverka en långt efter att det faktiskt har hänt.
jag är inte rädd eller skäms över den här statusen för jag vet att det inte är mitt fel idag, jag vet att jag inte kan göra något åt det, och jag vet att de personer som skyller det här på mig inte är någon att ha.
men liktförbannat så vaknar jag på morgonen av mardrömmar om honom.
SÅ KOM FAN INTE OCH SÄG TILL EN PERSON SOM HAR BLIVIT VÅLDTAGEN ATT DET INTE SPELAR NÅGON ROLL LÄNGRE.
om ni känner någon som har varit i en liknade situation, eller om ni bara vill sprida awerness så får ni dela.
och om ni läser den här statusen så vill jag att ni ska veta att ni inte är ensamma, vill ni prata finns jag här, bara att meddela.
tack till er som läser hela den här statusen.