Trasig

Jag är rädd. Kärlek gör ont, det är min erfarenhet. Kärlek har gjort mig trasig och därför vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag har blivit sårad, trampad på och fylld med lögner och falska förhoppningar. Jag vägrar att falla tillbaka dit igen. I fyra år grät jag näst intill konstant, gick med på saker jag egentligen inte ville och intalade mig själv att allting han sa var sant. Ibland kan jag tänka att det var mitt eget fel men å andra sidan så har kärleken en tendens att förblinda. Jag kommer ihåg hur han ständigt sa hur vacker han tyckte jag var och att jag var den enda för honom medan han gick runt och sa exakt samma saker till miljoner andra. Innerst inne vet jag att det är långt ifrån alla som är som honom, ändå tar jag avstånd så fort jag kommer för nära i rädsla av att historien ska upprepa sig. En del av mig vill tro att han faktiskt älskade mig bara för att hålla det lilla som är kvar av mig vid liv, trots att jag är mycket väl medveten om hur det egentligen låg till. Kanske finns det någon som kan göra mig hel igen, som inte låter mig ta avstånd, någon som bara har ögon för mig och ingen annan, men just nu känns det bara som en dröm som inte kan bli verklig.