klaaraaas blogg

Det är sånna här gånger som man märker vilka som är äkta och inte. Hektiska dagar och nätter, dödsvakat och gråtit floder och vem finns där? Ingen. Genom hela mitt liv har jag varit omringad av människor som påstått sig alltid finnas där men jävlat varenda gång som jag fallit har det inte funnits en enda jävel där för att ta emot mig. Ser ut som en cortisonsvullen jävla tomat pågrund av alla tårar och ångestattacker och känner på mig att det kommer att bli ännu en sömnlös natt trots att jag är så trött att jag ser i kors.

Jag är rädd. Kärlek gör ont, det är min erfarenhet. Kärlek har gjort mig trasig och därför vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag har blivit sårad, trampad på och fylld med lögner och falska förhoppningar. Jag vägrar att falla tillbaka dit igen. I fyra år grät jag näst intill konstant, gick med på saker jag egentligen inte ville och intalade mig själv att allting han sa var sant. Ibland kan jag tänka att det var mitt eget fel men å andra sidan så har kärleken en tendens att förblinda. Jag kommer ihåg hur han ständigt sa hur vacker han tyckte jag var och att jag var den enda för honom medan han gick runt och sa exakt samma saker till miljoner andra. Innerst inne vet jag att det är långt ifrån alla som är som honom, ändå tar jag avstånd så fort jag kommer för nära i rädsla av att historien ska upprepa sig. En del av mig vill tro att han faktiskt älskade mig bara för att hålla det lilla som är kvar av mig vid liv, trots att jag är mycket väl medveten om hur det egentligen låg till. Kanske finns det någon som kan göra mig hel igen, som inte låter mig ta avstånd, någon som bara har ögon för mig och ingen annan, men just nu känns det bara som en dröm som inte kan bli verklig.

Har sovit näst intill konstant under hela lovet. Är jag utvilad och redo för att kriga mig igenom de fem kommande veckorna? Svar nej. Ikväll ska jag kolla filmer och äta vaniljkvarg i hopp om att göra den här dagen lite mindre dålig. Är i stort behov av en kram och någon att gråta ut hos.

Putin ditt dumma jävla as, BRINN I ELD FÖR HELVETE!

Vad jag har saknat att vakna upp till fågelsång. Det gör morgonen bra trots att det är söndag och klockan är åtta. Att vakna upp hos världens finaste bidrar väl lite det också. Idag känns som en perfekt dag för skogspromenader och blåbärste men känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att spendera den under täcket slumrande till film, inte särskilt produktivt men det är tillåtet när det är söndag. Gårdagen var lite händelserikare då vi for till vad alla trodde var ett dop men som sedan visade sig vara ett surprise bröllop, funderar på att vara så jävlig på min stora dag.

Nu väntas film och temys.

Ska tröstdricka kaffe i mängder så att jag kan spendera de två kommande kvällarna och nätterna åt att skriva klart allt som ska vara inne innan lovet. Hade egentligen behövt lov typ nyss men måste bita ihop en fucking jävla vecka till. Fy fan vad jag ska sova.
Jag är i stort behov av alvedon och kramar.

Sitter och försöker komma på ett skäl till att fortsätta leva men det är så svårt när mörkret är så nära och tårarna bara rinner. Det känns som att jag är trasig, som att jag är ett tomt skal och det enda jag kan göra är att fortsätta hoppas på att vindarna snart vänder.