Att resa sig upp igen.

Igår gick jobbet helt okej. Min elev jobbade på bra trots att vi båda var riktigt trötta. Efter en riktigt stor insats av honom på engelskan beslutade vi att han skulle få gå hem tidigare.

Vandrade hem till Jonas, satt och drack kaffe och snackade skit. Får ett sms av en vän att vi måste prata, nu. Går ut och möter honom som kommer i full fart på cykel, kastar ifrån sig den, säger med svag röst har du en cigg? Innan jag hinner svara har han kastat mig upp i sin famn och jag skrattar och frågar vad som hänt. Han frågar om jag håller i hårt. Drar bort armarna lite och kollar fundersamt på honom, men han kramar mig hårdare. Vad är det?

Och han berättar att min vän är död. Jag ler fånigt och säger att nej, det är han inte. Jag räcker honom en cigg och han sätter sig på asfalten. Ser hur våran andra vän kommer på cross i full fart och går in till Jonas och de pratar en stund, sen ställer de sig med armarna i kors och kollar ned i marken. Nej, nej, nej. Är det enda jag kan tänka. Kräver bevis av Emil att det är sant, vi börjar kolla sociala medier, jag försöker ringa gemensamma kompisar till min döde vän, men de klickar mig. Det är sant. Jag sätter mig med Emil på asfalten. Jonas ropar och frågar om vi vill ha kaffe. Jag säger åt Emil att gå in, jag behöver vara ensam. Jag springer ner i källaren, lyfter upp luren och ringer mamma. Jag minns inte vad jag sa men hon har återberättat att jag grät och skrek att J var död och att hon måste hämta mig. Mamma kände också J, så hon brister också ut i gråt. Jag går upp till killarna som sitter med varsin cigg och kaffe och vi gråter, skrattar och är tysta tillsammans. Mamma kommer, vi åker hem och jag sitter mest och stirrar ut i luften. Fler och fler har börjat skriva på sociala medier, jag vill fortfarande inte tro att det är sant. Mamma säger att hon betalar Twenty One Pilots biljetten åt mig. Det kanske muntrar upp lite iallafall? Knappt lite. Timmarna går och det bestäms att det ska vara minnesstund utanför J. Så jag bestämmer mig för att åka tillbaka till Sandviken. Sätter mig i duschen och stirrar, mamma knackar på dörren och säger att jag suttit där en timme och att det kanske är dax att börja göra sig i ordning. Vi plockar ihop en blombukett, skriver en dikt och åker tillbaka till Sandviken.

Minnesstunden var så vacker, alla hans vänner var där och det fanns så många jag sprang fram till för att krama om, speciellt hans bästa kompisar. Alla tyckte om J, det finns nog ytterst få människor som har ett dåligt minne med honom, jag har inte ett enda.

Sjukanmälde mig till jobbet idag, grät halva natten, vaknade imorse i en trygg famn som tur var så somnade om fram tills tidigt på eftermiddagen. Jonas klev upp, när han kommer ner för att se om jag är vaken har jag precis läst J's lillebrors facebook inlägg så jag ligger bara och gråter. Jonas och hans syster lägger sig bredvid mig i sängen och vi ligger där en stund tills jag är lugn.

Resten av dagen har jag bara försökt hålla mig sysselsatt. Bakat, försökt skratta så mycket som möjligt och tagit vara på varje minut.

Alla dessa dödsfall börjar ta kål på mig.

2012 - Min klasskompis Rami.
2014 - Min fabror Raymond, min vän Jacob och min gammelfaster.
2015 - Min vän Linus och min alla bästa vän - mormor.
och nu 2016 min vän J. Det tycks inte komma något stopp. Varför måste jag vara kvar här och kämpa utan er?