gittvns blogg

Som vissa av er readers vet så fick jag jobb på ett gymnasium där jag skulle jobba som lärarresurs. Jag skulle vara det i en klass för svenska som andra modersmål, för personer som levt i Sverige i max 3 år. Detta kändes så JÄVLA fett, har så länge velat engagera mig i sånt här och verkligen göra nytta, tänkte att detta skulle bli IT liksom.

Men saker blir ju faktiskt aldrig som man tror. Jobbet är roligt AF, men, de söker någon med utbildning. Jag får inte heller något jävla avtal dvs de kan kicka mig imorgon om de skulle hitta någon med utbildning. Samt att jag endast får ihop 22.5h/vecka, vilket blir knapert när man har lägenhet med en ganska oskön hyra.

Så jag har sökt ett nytt jobb, ett utav de mest välbetalda jobben i Gävleborg. Jag kommer jobba 9-17 varje vardag och det kommer ge mig MER än dubbla min lön jag har nu. Det är ett telefonförsäljningsjobb, vilket jag tycker är fett eftersom jag vet att jag är bra på det och trivdes som fan när jag jobbade med det förr, i början på gymnasiet i nästan två år.

MEN, man måste göra hundraelvatusentriljarders-internetprov för att få detta jobb, med en tenta på kontoret som avslut på Onsdag. Stirrar bara tomt på första sidan och fattar INGENTING, vet ej vart jag ska börja och inte börja. Som tur är så är Jennifer på G hit, hon har jobbat där förr så hon kan sin grej. Nu jävlar håller vi tummarna för jävla helvete vad jag vill ha det här jobbet.

Mitt hjärta går i tusen miljarders bitar. Varje gång blir det såhär, att någon annan är mer åtråvärd. Jag vill inte gå igenom detta en gång till. Speciellt inte med honom

Igår var jag, Felix, Jonas, Rickard i vindskyddet några timmar, sen jobbade även Emil Frida och Liemannen, it was nice. Felix fick mig att gråtskratta i flera timmar, det är ovanligt

Måste måste måste måste måste måste måste tygla mig

Snart är det Torsdag. På Torsdag kommer jag spendera min dag på sjukhus, där jag ska göra något jag aldrig trodde att jag skulle behöva genomlida.
Jag är nervös och livrädd. Vet att det är det rätta att göra men det känns fel i hjärtat.

Att möta sin tjejkompis mitt i natten efter att ha fått ett meddelande som lyder "snälla, kom hit, jag har panik" och att då se henne helt apatisk av panik är bland det värsta jag mötts av. Att hålla en sån krossad människa i famnen och det finns absolut ingenting jag kan göra förutom att hålla henne hårt. Men det räcker inte. Jag kan inte rädda henne och det sliter mig isär.

På Fredag är J's begravning. Jag vet inte hur jag ska överleva den här veckan.

Om att något kunde vara såhär perfekt

Slits åt olika håll. Ena dagen känns allt helt perfekt, att inget kan stoppa det här och att det kommer bli det bästa någonsin. Men andra dagar kommer ångesten, rädslan och paniken. Då jag vet att det finns tusentals bättre personer än mig, att det vore lätt att åtrå någon annan, hur lätt jag är att lura och hur bra jag är på att förlåta men aldrig glömma. Det har hänt mig så många gånger förr så det går inte att få ut ur huvudet. Att en dag tröttnar x och då är jag lättare än en handske att kasta iväg.
Så, ska det brytas nu innan det är försent, eller ska det ges ett försök?

Igår gick jobbet helt okej. Min elev jobbade på bra trots att vi båda var riktigt trötta. Efter en riktigt stor insats av honom på engelskan beslutade vi att han skulle få gå hem tidigare.

Vandrade hem till Jonas, satt och drack kaffe och snackade skit. Får ett sms av en vän att vi måste prata, nu. Går ut och möter honom som kommer i full fart på cykel, kastar ifrån sig den, säger med svag röst har du en cigg? Innan jag hinner svara har han kastat mig upp i sin famn och jag skrattar och frågar vad som hänt. Han frågar om jag håller i hårt. Drar bort armarna lite och kollar fundersamt på honom, men han kramar mig hårdare. Vad är det?

Och han berättar att min vän är död. Jag ler fånigt och säger att nej, det är han inte. Jag räcker honom en cigg och han sätter sig på asfalten. Ser hur våran andra vän kommer på cross i full fart och går in till Jonas och de pratar en stund, sen ställer de sig med armarna i kors och kollar ned i marken. Nej, nej, nej. Är det enda jag kan tänka. Kräver bevis av Emil att det är sant, vi börjar kolla sociala medier, jag försöker ringa gemensamma kompisar till min döde vän, men de klickar mig. Det är sant. Jag sätter mig med Emil på asfalten. Jonas ropar och frågar om vi vill ha kaffe. Jag säger åt Emil att gå in, jag behöver vara ensam. Jag springer ner i källaren, lyfter upp luren och ringer mamma. Jag minns inte vad jag sa men hon har återberättat att jag grät och skrek att J var död och att hon måste hämta mig. Mamma kände också J, så hon brister också ut i gråt. Jag går upp till killarna som sitter med varsin cigg och kaffe och vi gråter, skrattar och är tysta tillsammans. Mamma kommer, vi åker hem och jag sitter mest och stirrar ut i luften. Fler och fler har börjat skriva på sociala medier, jag vill fortfarande inte tro att det är sant. Mamma säger att hon betalar Twenty One Pilots biljetten åt mig. Det kanske muntrar upp lite iallafall? Knappt lite. Timmarna går och det bestäms att det ska vara minnesstund utanför J. Så jag bestämmer mig för att åka tillbaka till Sandviken. Sätter mig i duschen och stirrar, mamma knackar på dörren och säger att jag suttit där en timme och att det kanske är dax att börja göra sig i ordning. Vi plockar ihop en blombukett, skriver en dikt och åker tillbaka till Sandviken.

Minnesstunden var så vacker, alla hans vänner var där och det fanns så många jag sprang fram till för att krama om, speciellt hans bästa kompisar. Alla tyckte om J, det finns nog ytterst få människor som har ett dåligt minne med honom, jag har inte ett enda.

Sjukanmälde mig till jobbet idag, grät halva natten, vaknade imorse i en trygg famn som tur var så somnade om fram tills tidigt på eftermiddagen. Jonas klev upp, när han kommer ner för att se om jag är vaken har jag precis läst J's lillebrors facebook inlägg så jag ligger bara och gråter. Jonas och hans syster lägger sig bredvid mig i sängen och vi ligger där en stund tills jag är lugn.

Resten av dagen har jag bara försökt hålla mig sysselsatt. Bakat, försökt skratta så mycket som möjligt och tagit vara på varje minut.

Alla dessa dödsfall börjar ta kål på mig.

2012 - Min klasskompis Rami.
2014 - Min fabror Raymond, min vän Jacob och min gammelfaster.
2015 - Min vän Linus och min alla bästa vän - mormor.
och nu 2016 min vän J. Det tycks inte komma något stopp. Varför måste jag vara kvar här och kämpa utan er?

Känner en död man.