Orättvis ångest.

Igår var en dag fullspäckad med ångest.
Sista jobbdagen, ångest på poolerna, ångest över att två flaskor var förstörda, ångest över att säga hejdå. Komma hem, ännu mer ångest, rädsla, ångest.
Någon lugn timme på kvällen, tack vare en hel del alkohol. Somnade lätt, minns att jag och Sanna låg på golvet och skrattade precis innan.

Idag vaknade vi tidigt och åkte till Siam Park. Det var längesedan jag skrattade så mycket och kände mig genuint lycklig. Jag var så rädd för att gå in, att behöva ha bikini och visa hur tjock jag är + att visa mina ärr. Jag var helt skakig innan, men Sanna stöttade mig. På helt rätt sätt, hon förstod exakt hur hon skulle göra. Och vi hade så kul, jag önskar att vi kunde spola tillbaka tills imorse igen. Helt underbar dag.
Sen kom vi hem vid halv sju, jag gjorde en pizza, fick lite kött på den vilket vände direkt i magen. Men jag försökte. Sen somnade jag fram till 21.30. Vanligt. Tog några cigg, pratade lite med Sanna, var tillbaka i sängen vid tolv och ville sova.
Så varför, efter en sån här underbar dag, får jag ångest? Varför förtjänar jag det? Tre timmar och trettio minuter av obotlig ångest. Jag förstår inte vad den har utlöst sig av. Skillnaden denna gång är att jag är arg över min ångest, inte ledsen. För just nu känner jag faktiskt att jag inte förtjänar den alls. Måste skaffa hjälp när jag är tillbaka i Sverige, hållit mig ren så det bör gå snabbt och smidigt. Något som inte alls är lätt just nu men jag försöker. Jag försöker och försöker men får ingenting tillbaka. Helvete. Kastade sönder min fina vas tidigare, i okänt syfte. Så arg och ledsen.