sakta, pulserande smärta

Hon tittade på mannen, mannen som så många gånger tidigare vanärat hennes kropp. Hon tänkte på hur hon sätt på honom från början, med respekt och ett svagt leende över läpparna.
Det leendet skulle hon nog aldrig få tillbaka, hennes läppar var sen länge nu förseglade och den man som nu stod framför henne gjorde så att en kall kår gick längs hennes ryggrad.

Hon visste vad som skulle hända, vad han skulle göra och hur hon skulle be honom att sluta för att sedan somna på golvet då hon inte längre klarade av att krypa till sängen.
All rädsla, förnedring och gråt satt fortfarande kvar i dessa väggar. Hennes rum sen så länge tillbaka som alltid hade en dörr ut, ut ur allt lidande.
Men ändå så valde hon att stanna.
Stanna med denna man som givit henne mer än vad hon klarade av.

Men hon kunde inte förmå att lämna honom. Hon hade gett honom det käraste hon någonsin ägt och det skulle hon aldrig få tillbaka.
Han hade valt att låsa in hennes kära ägodel inom låsta dörrar, säkert gömt i den finaste av alla askar.
Hon kunde fortfarande höra dess sakta bultande, bultandet av hennes hjärta som fortfarande slog för honom.