forcedtodies blogg

Hon tittade på mannen, mannen som så många gånger tidigare vanärat hennes kropp. Hon tänkte på hur hon sätt på honom från början, med respekt och ett svagt leende över läpparna.
Det leendet skulle hon nog aldrig få tillbaka, hennes läppar var sen länge nu förseglade och den man som nu stod framför henne gjorde så att en kall kår gick längs hennes ryggrad.

Hon visste vad som skulle hända, vad han skulle göra och hur hon skulle be honom att sluta för att sedan somna på golvet då hon inte längre klarade av att krypa till sängen.
All rädsla, förnedring och gråt satt fortfarande kvar i dessa väggar. Hennes rum sen så länge tillbaka som alltid hade en dörr ut, ut ur allt lidande.
Men ändå så valde hon att stanna.
Stanna med denna man som givit henne mer än vad hon klarade av.

Men hon kunde inte förmå att lämna honom. Hon hade gett honom det käraste hon någonsin ägt och det skulle hon aldrig få tillbaka.
Han hade valt att låsa in hennes kära ägodel inom låsta dörrar, säkert gömt i den finaste av alla askar.
Hon kunde fortfarande höra dess sakta bultande, bultandet av hennes hjärta som fortfarande slog för honom.

Detta är inte en verklig historia utan en berättelse jag skrev till nationella proven i 9:an.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag minns det som igår, den likbleka kroppen, de uppskurna handlederna och blodet som var utsmetat på väggarna.

Det hela började för ungefär ett år sedan, fast igentligen längre tillbaka ändå. Redan när vi träffades, för två år sedan, så var han lite egen. Det var ju trots allt därför jag gillade honom. Han hade kort kolsvart hår till hans alltid lika svarta kläder. På den tiden var han ganska lugn av sig, han grubblade inte så mycket och största delen av dagen tillbringade han med sina kompisar. Men allt som tiden gick så började han förändrades. Först knappt nämnbart, lite smällande i dörrarna och sitt stirrande ut i intet med de bruna vackra ögonen som än så länge var fyllda med känslor.

För varje dag som gick så förändrades han mer och mer. Efter ett tag började hans panikattacker. Vi kunde sitta lugnt i hans rum, bara lyssna på musik då hans ögon förändrades till panikslagna glober som stirrade runt i rummet. Han kröp ihop till fosterställning, skrek och började slå runt sig. Ibland så sprang han upp, dunkade sitt huvud i väggen och slog sig själv. Första gången jag såg det hända så blev jag skräckslagen, jag försökte lugna ner honom, krama honom, men han bara knuffade undan mig. Efter några minuter som kändes som timmar så föll han ihop på golvet, utmattad och med glasaktig blick.
Jag försökte få honom och tala om för mig vad det var som hände och efter en tid så berättade han för mig om rösterna. Någon eller något som pratade till honom i hans huvud. De befallde honom att göra saker och om han inte lydde fick han trädda in i deras värld. Mer ville han inte säga. Jag försökte få honom att skaffa hjälp men så fort jag nämnde det så bokstavligt kastade han mig ut ur rummet. Det var en annan ändring jag sätt hos honom, hans humörsvängningar. Ena stunden kunde vi sitta skrattande framför tv:n och nästa så låg han gråtandes i mitt knä.
Visst var jag orolig för honom, men det var inte förrän några månader senare som jag blev riktigt rädd.

Vi var på väg till en fest hos en av mina polare. När vi var ungefär halvvägs så tog jag tag i hans hand men han släppte den med ett ryck. Jag undrade varför han gjorde så och han skyllde på att han gjort illa handen dagen innan. Jag bad om att få titta på det men han sa att det inte var någon fara och att jag inte skulle vara orolig. Jag blev lite irriterad och greppade tag om hans hand och vände den med handflatan uppåt samtidigt som jag drog upp tröjärmen. Det var då jag fick se dem, ärren på handleden. De var så många. Jag tror jag fick en chock för jag stod bara där och stirrade på skärsåren. Jag minns hur jag kände en rysning gå längs ryggraden innan han drog till sig armen. Han sa något om att jag inte förstod och sprang därifrån. Själv stod jag kvar och såg hur jag fortfarande höll fram handen.

Vi träffades mindre och mindre efter detta och varje gång jag träffade honom hade han nya skärsår på armarna.
Jag sa åt honom att jag ville förstå, att han kunde prata med mig, men han stötte bara bort mig ännu längre. Nu tillbringade han hela veckor på sitt rum, han var nästan bara ute när han behövde mat vilket blev allt mer sällan.

En kväll kom jag för att hälsa på honom. Hans mor öppnade dörren, hon såg så trött ut. Jag förstod hur det här måste trä på henne, men hon trängde fram ett leende och sa att han var på sitt rum. Jag gick ditt och knackade på dörren men ingen svarade så jag gick in.
Det var väldigt mörkt i rummet och först så såg jag bara e svart gestalt som satt i skräddarställning på sängen. För en gångs skull så var det helt tyst i rummet, annars så brukade musiken vara på högsta volym. Jag gick med försiktiga steg fram till gestalten på sängen men såg först när jag kom närmare vad han höll på med. Han satt med handleden uppåt och skar gång på gång längst med blodådran. Han var som hyptoniserad, det riktigt lös i ögonen på honom.
Jag blev tårögd och ville bara omfamna honom, men jag visste att det antagligen bara skulle göra honom argare vilket skulle leda till att han skar ännu hårdare. Så jag satte mig lugnt ner på sängen bredvid honom. Jag försökte få honom att märka mig, men han var som i en annan värld. Jag tittade på honom. De fina ögonen som förut innehållit så mycket känslor, var nu hårda som sten. Jag ville hjälpa, jag ville förstå. Så jag lade fram min handled bredvid hans. Jag bad honom att skära där med, så att vi kunde vara ett igen.
Då slutade han skära. Han tittade på min arm och började sakta smeka rakbladet mot min arm. Jag kände hur rädslan steg i mig, jag skakade men höll armen still. Han tittade mig i ögonen och istället för att skära in rakbladet i min hud så la han den det försiktigt i min hand. Hans ögon fylldes med tårar och han öppnade munnen.
- Hjälp mig.
Vi tittade varandra i ögonen och förenades i en efterlängtad kram.
Jag höll honom hårt och förstod att jag måste vara stark nu, för honom. Jag försökte så. Ville hjälpa. Men med tiden förstod jag. Det hade redan gått för långt.

En dag stod jag där, utanför hans dörr. Jag ville inte gå in, det var som att jag redan visste. Jag hade de där ögonen som hans mor haft så länge. De ögon som ber om hjälp åt sin älskade men aldrig får något svar. Hans mor hade tillslut gett upp, orkade inte se honom lida mer. Det var lättare att bara blunda. Men jag ville inte ge upp, för hur jobbigt det än var så kunde jag inte sluta älska honom.

När jag öppnade dörren kände jag en tår längs min kind. Jag visste vad mina ögon skulle möta, men ändå så blev jag stel som is när jag såg väggarna. Blod, så mycket blod. Där låg han, så kall, så vacker.
Jag hörde hur ett skrik res i mitt huvud, men jag kunde inte röra läpparna. Det kändes som om jag föll ner i en annan värld. Jag sprang runt i ett svart rum utan veta vart jag skulle ta vägen. Jag försökte springa ifrån det ekande skriket, men var jag än sprang så var det svarta väggar ivägen. Jag var rädd, jag ville bara försvinna. Jag grät, skrek och sprang men allt förgäves. Jag hade blivit omringad av min egen rädsla.

Enligt hans mor och sjukvårdarna så stod jag bara o stirrade rakt ut i luften när alla sprang runt omkring mig. Det var först när några personer försökte ta mig därifrån som jag började skrika, sparka och ta mig fram till kroppen.

Jag vill så gärna att det som hände den dagen ska bli ogjort och att allt ska vara bra igen. Att han ska sitta vid min sida, le och kyssa mina läppar ännu en gång. Men det går inte, varken att ändra eller glömma.
När jag tänker tillbaka så känner jag en stor saknad, men även en lättnad. För jag vet att han tillslut fick som han ville. Rösterna tystnade..

--------------------------------------------------- --------------------------------------------------- ---------
Detta är inte en verklig historia utan en berättelse jag skrev till nationella proven i 9:an. MVG höhö

A dark Angel touch the ground and the grass freeze under him. He sees the man in front of him, see how he suffers. He has fallen to, but for a man that’s not an angel the fall strikes much harder and break the bones in a man. The angel looks at the man, see how he strangle for his life. The angel knows that it’s too late for the man, his destiny is already written. He walks closer against the man and everything close to him freezes to ice.
The man can’t remember what happened. The only thing he remembers is how he fall and fall in an eternity until he bunches against the hard ground. All he feels is pain, pain everywhere. He tries to move but the body doesn’t listen. Legs, arms, nothing works. He can’t even scream. So he lays there, lonely and suffering. When his ready to give it all up he sense a precents. It’s something dark moving against him. He gains new hope but the closer the person got to him the colder he fells. He’s frightened and starts to panic. Who is that crutere, he looks so peaceful but still so cold.
The angel stands over the man and look at him with his dark eyes. He gets down on his knees and take the man’s hand that’s now are shaking. He put his other hand on the man’s chest and the man stop shaking. The man stair right out in nothing and breathe all more lightly.
When the creature had taken his hand he thought he touched a corpe. It was so cold and he couldn’t stop his hand from shaking. Then all of a sudden everything stopped, the pain was going away and the cold toke its place. He felt how the life ran out from his body.
The man toke his last breath and closed his eyes. The angel left his side and walked the way he came. He were done, it was time to go back. Leave the surface and the dead man on the ground. He would leave like nothing had happened. The only track he would leave was a ground of ice. Beautiful, innocent ice.

Everything happened so quickly, like nothing I had felt before. The first second you where here and the other you're gone. I miss you, a lot. I just want to cry and keep on crying. But I know that my tears will not bring you to life. You're gone, gone forever.

You have left us now, for a better place. Without war and evilness. Isn't that what they use to say? How much better you have it there and that we should be happy for you? I'm sorry, but I can't be happy for that. I wouldn't let you leave us for anything. Because you mean so much for everyone here and we don't want to be without you.

So I will cry for you, brother. Until my tears run out and I can't do more than scream. Scream for you to come back.