Jag tänker såhär:

för att kunna vara otraditionell, skriva mer än svensktoppsrim om hjärta och smärta eller för den delen att kunna beskriva den sortens banaliteter trovärdigt, måste man vara medveten om hantverket. För att bryta mot konventioner måste man först och främst vara införstådd med att det existerar konventioner.

Och framförallt är vad man sjunger bara halva sanningen. Andra halvan handlar om hur man sjunger.
Det handlar om uttryck och röst.

*

Jag har hört att många klagar på busspriser. Det ska helst kosta så gott som ingenting för att ge sig av.
Född på fel plats reser vi gärna till en annan stad i hopp om att känna ett klick. Ett ömsesidigt stick som inte gör ont.
Ibland är vi inte beredda att ta risker. Då skakar vi genast av oss allt och vibrerar ned i marken, känner hjärtat ligga i sanden och håller tanden i handen.
Låt oss se till att vi inte spricker av besvären.
Tänk på nåt mjukt, nåt sjukt. Tänk på en lukt eller en frukt. Tänk på nån du tycker om.
Se till att våga hoppas för annars kommer inte hoppet våga dig. Och om inte hoppet vågar dig kommer inte du våga ta hoppet, ut till det okända.
Se det positivt. Se det kreativt. Det okända är på din sida.

INSE att det är ok att utropa utropstecken vid fel tillfällen. Välj att inte följa regler som inte finns.

*

Säg nåt på känn och känn hur skönt det är. Var inte så jäkla defensiv. Det är bra med att vara hårdhudad, men det måste finnas springor in till själen, ffs.