(utrymme) <-- där

nästan alltid måste jag ha något som distraherar mig, men det är först när mobilen ligger död i tygpåsen som jag börjar bli bekväm i min tillvaro, jag börjar titta upp på människor på bussen eller på tunnelbanan, jag börjar tänka på andra saker, jag börjar ofta tänka på andra människor. lugnet som byggs upp efter det initiala abstinensbesväret bildar ett sorts utrymme där jag har lättare att vara positiv av någon anledning. det är som att skala bort ett yttre lager och sedan inse att en inte egentligen behövde det, att en egentligen är självständig till sin grund, att en inte behöver ha gadgets för att känna sig tillfreds, och det är en ganska soft känsla. men likväl är mobilen det första jag laddar sedan när jag kommer hem och det sista jag tittar på innan jag går och lägger mig och det första jag greppar tag i när jag vaknar nästa morgon.