har haft en relativt okej dag idag. pluggade med några klassvänner inför salstentan. det känns som att jag kommer klara den. älskar att hårdplugga några dagar inför tentor, gillar sättet hjärnan känns uppsvullen på. inte fysiskt, då. rent fysiskt är det lite jobbigt, men mentalt känns det bra, jag gillar att ha massor med information intryckt i skallen och jag gillar att känna mig duktig, vilket jag gör när jag spenderar långa dagar med pluggplugg plugg pluggglg.gg.g.
men när jag handlade på ICA märkte jag att de drog för mycket från mitt kort, typ 40 spänn. jag vågade inte gå tillbaka och säga till. det gjorde mig väldigt irriterad, både på dem, och på mig själv. varför gör jag inte det bara? nu är det ändå för sent, och dessutom glömde jag ta kvitto.
sedan när jag scrollade lite i mitt sociala media-flöde såg jag att stefan och violéta åt semlor tillsammans. det fick mig att känna mig lite utanför (red.anm.: de här två är några av mina bästa vänner och det känns som att de skulle kunna ha tänkt på mig i en sådan situation). jag började fundera kring varför de inte hade tänkt på mig, ville de inte vara med mig också, etc, bla, m.m., och det hela spiralerade ner i något slags inre utbrott (fast jag skrek rakt ut in i lägenheten också. jag var ensam hemma, så jag tänkte att.. ja, jag gjorde det bara). jag är snart 28 år och jag har fortfarande problem med de här känslorna, uppenbarligen. jag känner mig så himla tråkig och ful. så himla konstig och skev. nu är jag mitt i den känslan, så dessa tankar är såklart väldigt påtagliga, imorgon kommer jag antagligen inte tycka att jag är lika tråkig och ful och konstig och skev. jag vet inte var jag ska ta vägen när jag känner såna här känslor, för jag kan ju inte berätta om det för dem. det hade känts jättedumt. jag vill inte att mina vänner ska känna krav på det sättet, att de måste inkludera mig för att jag inte ska bli ledsen. jag hatar att jag känner mig övergiven så himla lätt. det är så många människor jag känner den typen av känslor med, och det enda jag kan göra är att gå runt och tycka synd över mig själv. hålla käft. att de käkar semlor utan mig handlar inte om MIG. men ändock. önskar jag ba kunde get over myself. usch. världens minsta 27-åring.
Jag skriver bara nuförti'n om jag har nåt deppigt att skriva! Läs ej om ni inte vill.
Jag känner inte den kärlek jag känner att jag borde inför livet. Jag känner att jag borde känna mer. Jag är rädd att de misstag jag gjort har gjort mig permanent trasig; att jag inte kan komma dit jag vill längre. Jag är för känslig, samtidigt som mycket inte trängs in i mig på djupet. I alla fall de ting som är av positiv karaktär. Det är som att jag inte tillåter vissa saker att komma in. Dessa tankar och känslor är sällan av överväldigande art, men de kommer krypande emellanåt, och emellanåt kan de kännas starka, och jag är rädd att det ska leda till att jag en dag ska bestämma mig för att det är dags att ta mitt liv. Det känns ibland som att det är dit jag är på väg. Jag fantiserar ofta om andra människors liv, och att om jag hade haft en annans vardag kanske jag hade varit (eller kunnat bli) mer kär i livet. Ibland ser jag människor som jag tillskriver som mer tillfreds än vad jag är, mer bekväm, i sina tillvaron, och jag avundas detta. Men det kan jag ju såklart inte veta något om. Inte för att det egentligen betyder något. Men det skapas ändå i mitt huvud, och hela den här känslan av att jag inte hör hemma någonstans fortsätter. Jag är inte värd mitt liv, och det omöjliggör den kärlek jag skulle kunna känna inför det.
Det här är såklart en koncentrerad summa av mina negativa känslor. Vissa dagar är okej, vissa dagar sitter jag i mitt vardagsrum och dricker kaffe och känner att det kommer bli bra. Nu måste jag fan sova, för jag ska jobba imorgon.
Att lyssna på den här om och om igen hjälper mig att hantera min ångest, men att skriva här hjälper inte mitt plugg. Men!
men vad gör en? jag kan inte sudda ut någonting. jag måste inte leva i och älta det förflutna. jag sitter hemma, rullar tummar, rullar i det jag grubblar. det är bara ett evightetslångt shame:ande av mig själv. ett tycka synd:ande, och ett jag borde ha varit bättre än sådär:ande. jag har börjat förstå hur jag fungerar, och börjat haja i exakt vad det bekymmerliga uppstår, och det är väl i alla fall en bit på vägen. rastlöshet, impulsiva ryck, brist på självkontroll, kanske också en viss brist på självrespekt? min självkontroll är starkare om jag tycker om mig själv, om jag är i ett flow, kan jag uppleva. det är lättare att leva efter ens principer och ideal om en har en viss tro på sig själv. tror jag. jag är inte säker på om det bara är en ursäkt jag hittat på i huvudet. vissa ursäkter kan ju stämma, dock. ändå. väl?
"You know -- I was born in 1990 -- and I was sort of raised in America when it was a cult of self-expression. And I was just taught -- you know -- express myself and have things to say and people will care about them. And I think everyone was taught that, and most of us found out no one gives a shit what we think. So we flock to performers by the thousands 'cause we're the few who found an audience. And then I'm supposed to get up here and say "follow your dreams" as if this is a meritocracy? It is not, okay? I had a privileged life -- and I got lucky -- and I'm unhappy. They say it's like the "me" generation. It's not. The arrogance is taught, or it was... cultivated. It's... self-concious. That's what it is. It's concious of self. Social media, it's just the market's answer to a generation that demanded to perform. So the market said: "here, perform everything to each other all the time for no reason". It's prison. It's horrific. It is performer and audience melded together. What do we want more than to lie in our bed at the end of the day and just watch our life as a satisfied audience member? I know very little about anything, but what I do know is that if you can live your life without an audience... you should do it."
1. jag hör det lexikala morfemet "oklart" allt oftare i vänskapskretsar, främst hos yngre vänner. typ det nya hippa ordet? gotta get with the lingo, pepelos.
2. jag har verkligen ingen aning om vad jag vill klä mig i för kläder nu för tiden. känns som att jag är stillös och inte bryr mig, samtidigt som jag bryr mig väldigt mycket inombords och verkligen vill känna mig fint klädd. jag vet inte vad jag passar i.
3. tussan (vår ena katt) har börjat lägga sin ena tass på mig när hon vill ha uppmärksamhet. det är gulligt.
4. jag har knappt pratat med någon på hela dagen och det börjar göra mig lite rastlös. funderar på att söka upp skypetrådar på 4chan.
5. jag och stefan ska ha vår tredje spelning med vårt musikprojekt och jag börjar äntligen bli lite varm i kläderna. börjar trivas med tanken på my ass on stage.
6. julian och martin har såna fina ögon. fina till det yttre, men främst att de känns så sympatiska som personer och jag kan känna att det uttrycks i deras ögon. fast det är nog mest jag som lägger in dem bilderna, men det är trevligt att se vissa människor och bara veta att de är bra själar. samtidigt känner jag mig som elefanten i rummet när jag är i deras sällskap, men det gör inte så mycket, det är inte en speciellt dramatisk känsla och jag tror att det går att jobba bort.
7. gammal teenage years-kompis rasmus sjunger tydligen i mankind (de verkar lite poppis nu? eller var?). var konstigt att se honom gå upp på scenen efter att ha kramats och ba "ååuj hejhej på dig!" på den där festen förra helgen. känns kul att han gillade vårt band (vi spelade på samma fest). dessvärre fick jag en känsla av att han har drygat upp sig lite på sistone, putsat orden lite, gått och blivit tuff_kille. men jag kikade in hans fb-profil och hans politiska hjärta verkar i alla fall banka och luta åt rätt håll. försöker att inte döma för snabbt.
8. "eat more bikes" är nog den bästa titeln på en serietidning jag någonsin läst. innehållet är också härligt no sense-fantastiskt.
nästan alltid måste jag ha något som distraherar mig, men det är först när mobilen ligger död i tygpåsen som jag börjar bli bekväm i min tillvaro, jag börjar titta upp på människor på bussen eller på tunnelbanan, jag börjar tänka på andra saker, jag börjar ofta tänka på andra människor. lugnet som byggs upp efter det initiala abstinensbesväret bildar ett sorts utrymme där jag har lättare att vara positiv av någon anledning. det är som att skala bort ett yttre lager och sedan inse att en inte egentligen behövde det, att en egentligen är självständig till sin grund, att en inte behöver ha gadgets för att känna sig tillfreds, och det är en ganska soft känsla. men likväl är mobilen det första jag laddar sedan när jag kommer hem och det sista jag tittar på innan jag går och lägger mig och det första jag greppar tag i när jag vaknar nästa morgon.
jag kan inte minnas när jag sist skrev dagbok (edit: i september var det visst). det är märkligt hur jag snart är 30 år gammal, and still I ride this meat vessel also known as min kropp. mina ben ser fortfarande bra ut.
annars åldras jag inte speciellt mycket. min kropp blir ibland större, och ibland mindre. jag jobbar, och pluggar till förskollärare. jag gör många vuxensaker, samtidigt som jag inte känner mig speciellt vuxen i hjärnan. samtidigt gör jag det ändå. vuxen- kontra jagärentonåringmedångest-hjärnan delar färger med varandra.
hur privat måste en vara om döden? jag tänker ganska ofta på döden. jag tänker ofta på att jag aldrig kommer uppnå samma typ av känslotillstånd som jag gjorde när jag var yngre. typ, ung tonåring till ca 20 år-ish nånstans där. där fanns stora känslor. jag saknar att vara naiv. saknar att aldrig ha gjort något dumt/ej moraliskt försvarbart. jag tänker ofta på saker jag gjort eller sagt som jag inte kan ställa mig bakom. saknar oskuldsfullheten väldigt mycket av skälet att jag har svårt att acceptera mina snedsteg. lycka för mig hade varit att kunna gå vidare. ibland tror jag att jag är på väg, men ibland vet jag inte.
jag kanske skulle tänka på döden vid färre tillfällen om jag lagade bättre mat och började träna oftare, och... jag vet inte, mer frekvent gav komplimanger till mina vänner. som i en övning att se det positiva i mer av de saker jag har i mitt synfält. jag bor med en kompis jag kan laga mat med och jag har hela skogen till mitt förfogande. jag har människor att berömma. get to it.
jag borde läsa fler böcker, jag har en rädsla av att min hjärna kommer stagnera om jag aldrig läser saker andra har skrivit, och att jag kommer bli mindre sympatisk som person as a result. jag behöver fler idéer och perspektiv.
något jag tänkt en del på är att jag upplever att jag blivit mer uppkäftig mot människor jag har nära. jag tänker att det kan bero på att jag känt mig ganska frustrerad och ledsen på livet i ren allmänhet på sistone. jag är rädd för att det ska påverka mina vänner och att de ska börja tycka om mig mindre. jag vill försöka förklara mig om jag lyckas fånga denna känslan mitt i vinden nästa gång den uppstår.
jag känner mig ganska ensam. jag orkar inte ta kontakt med folk i lika stor grad längre. jag har svårt att känna mig engagerad över något. jag vill slippa denna oro.
jag har en liten bit av ett ciggpaket jag brukar lukta på innan jag ska gå och lägga mig. lukten ger mig något slags nostalgiskt rus som får mig att hoppas lite på något annat. av någon anledning får lukten mig att tänka på hur kändes att spela Super Nintendo när jag var liten.
Ibland behöver en påminna sig själv om vad en velat se förändring i och vad som faktiskt har förändrats. Så, lista.
- Jag bestämde mig för att ta igen gymnasiebetygen med tanken om att bli bild- eller förskollärare. Två år senare var det avklarat. (Jag vill förresten bli förskollärare.)
- Under tiden jag pluggade var jag asrädd för att inte hitta något jobb, i vilket jag kunde känna att jag delvis bara pluggade för att förlänga min ekonomiska existens. Nu har jag ett (visserligen tidsbegränsat) heltidsjobb. I fucking jädra Gamla stan.
- Gamla tankebanor börjar bytas ut mot nya. Offerkoftan börjar kännas ganska sliten.
- etc etc
- <3
