Livslust

Håll i era hattar och kvinnor, för här kommer lite långdragna nattsanalyser.

Det rinner en svett omkring mina anklar, det är som om jag vore fast i en tillfällig loop av forna mönster - ett påminnande om hur jag tappar självkännedom. Som om jag inte har varit mig själv ärligt även om jag fyllts av känslan att vara ärlig, då min kropp tydligt har påpekat att den har varit just det - ärlig. Ändå så uppfattar jag mig själv som en aning oärlig trots att det inte finns några belägg för att jag varit just det, oärlig, utan jag har mer varit väldigt konfunderad i hur jag skall anpassa mig till vissa av mina känslor, hur jag skall omformulera dem och inte utsätta mig för ett ”falskt” ”påhopp”.

Det är inte min mening att utropa saker som inte finner stöd inom mig. Kanske är det just i dessa tillfällen jag blir en aning utom makt inför mitt eget inre, att jag skulle berövas på min ärlighet när jag ändå är en del av mig själv men tappar mig till hans makt. Jag slukas medveten av mig själv under ett par tillfällen - korta som långa - och när detta händer infinner sig ingen klar medvetenhet som i de vanliga fallen av min osäkerhet, det infinner sig heller ingen - om kanske lite - självkontroll och självinsikt.

Även under dessa tillfällen så har jag alltid haft ett stort behov av att få ”prata”, att få spotta ur mig allting inom mig, som legat där i som en klump av mögel. En klump som allt för väl är en innerlig del av mig, men ändå så finner jag ingen samhörighet med dessa känslor, på ett innerligt plan. Jag säger därigenom inte att dessa känslor har ett genuint värde, raka motsatsen, de har en väldigt stor mening för mig eftersom dessa känslor låter mig rannsaka mig själv ytterligare en gång, och igenom denna färd finner jag även nytt ljus över det mörkret som födde tanken just den gånger som infaller, plus att jag även lär mig mer om saker som varit i dåtidens slag.
Det blir en innerlig växt, en spirituell utveckling som föder en större självsäkerhet och självmedvetenhet, då jag inte väljer att fastna i denna tanken/känsla som om den vore en del av mig, utan bara ett meddelande som vill göra sig hörd, vill ta sin tillfälliga plats även om den sätter min kropp i ett panik-tillstånd.

Jag har även under dessa tillfällen ett väldigt stort behov av att höra samma svar på mina frågor om och om igen, då jag varken har tro till mig själv för fem öre under dessa tillfällen, så har jag också väldigt svårt att ha tro inför någon annan. Detta grundar sig dock inte i brist på tillit, heller inte i en sorts misstro på individer vars jag slänger mina frågor, utan enbart en tillfällig kamp inombords mig, en kamp vars jag försöker identifiera vilka känslor och tankar som vill säga vad, en kamp vars min helhet sätts på ett prov som är starkare än blott en för mig vanlig tanke av misstro/sorg/hat/lycka.

Denna känsla amplifieras såpass att den blir utöver konturer, den blir nästintill en manisk handling, vars upprepande vill pågå. Heh.

Lite som att man är i en labyrinth, och man försöker ta sig ut. Det finns säkert en 1000 vägar att välja men enbart 1 väg är rätt, de andra vägarna är också rätta, på sitt sätt, men inte alls de vägar som vill sig att bli den väg som leder tillbaka till vad jag är. Hela promenaden är av yttersta vikt, även om den är tillfälligt konfunderad och smärtsam så är den av essäns - sanning. Men det tar tid, det tar tid att hitta igenom, det tar tid att känna ron inom en flöda igen, att känna sig delaktig och i symbios med en själv. Att kunna ta av sig masken som har slängt sig fast framför ansiktet på en, att kunna hitta sig själv, för att senare ärligt kunna återspegla sig själv på alla andra igen/sig själv.

Jag har återigen kommit och varit i ett sådant tillstånd. Jag har upplevt hur det är att vara i den där loopen igen, och jag har kommit ur den snabbare än någonsin förut, vilket i sig betyder väldigt mycket för min självsäkerhet, speciellt då jag vet att jag inte behöver nödvändigtvis påtvinga mig dessa känslor intill identifieringen av mig själv. Utan istället kunna snabbt acceptera flödet för att senare återgå till att vara kär i mig själv, att älska mig själv. Att kunna bjuda på min egen kärlek istället för att gå omkring och bjuda på min osäkerhet(Ja, den måste få sin plats) till alla jag kommer i närhet utav.

*

Jag känner dock ingen skuld inför mig själv längre, som jag gjorde förr. Utan jag känner mer en sorts acceptans, vars jag gör mina misstag och sedan kan stå för att dessa misstag faktiskt är enbart det; misstag. Kanske bjuder detta mig på mer samhörighet med andra, men egentligen spelar det inte så stor roll, för det ger mig trots allt en väldigt stor samhörighet med mig själv, och det är faktiskt det absolut viktigaste här i livet.

...

Så kortfattad; Jag är inte en felfri individ, och jag har ingen strävan att bli det. Jag är inte tillräcklig i alla aspekter som kan tänka sig. Jag är inte en gud utöver gudar, heller inte en bajskorv av bajskorvar. Jag är bara det ting som är mig kärt, jag är det inom mig som älskar och tillåter sig bli älskad.

Nu ska jag gå och bajsa.