Jag vill riva murar för att kunna bygga upp dem igen.

Överkörd av dumheten, jag blev som förlamad.
Jag ville slå tillbaka men rädslan stoppade mig ännu en gång.
Slagen av mitt inre, jag är trött på denna tomhet.
Jag vill vara helt uppfylld, inte halvt tom. Har allt detta gjort mig tom och känslolös?

Tack Tilda, lilsis.
För att du skyddade mig och slog tillbaka åt mig.
Jag vet inte hur illa det kunde gått om jag hade varit ensam.
Tack Mattias.
För att du alltid är beredd att hjälpa mig och för att du lyssnar.

Älskling kommer hem om mindre än två veckor.
Det är längtan som får mig att hålla ut, längtan tänder en gnista hopp.

Jag vet inte riktigt om någon förstod innebörden med detta blogg-inlägg.
Ännu en gång vet jag inte vad som pågår i mitt huvud.