när allt känns som en motgång

De senaste veckorna har jag trott att min värld höll på att gå under, allt jag kände var att jag inte längre klarade mina motgångar. Allt jag byggde upp bara rasade för att jag har trotsat allt jag en gång stod för. Alla regler jag satte upp för att inte behöva känna vissa känslor igen, de rev jag ner för att sedan ångra att jag någonsin gjorde det.
De senaste nätterna har bestått av 0 vila medan tusen tankar snurrar runt. När ljuset ändras till mörker ligger jag och känner hur demonen inom mig försöker dra ner mig...Här står jag svagare än någonsin utan framtidstro och ändå säger jag till resten att kämpa på och att de ska hålla bra stunder i åtanken för att bättre tider kommer.
Jag ljuger lika mycket för andra som för mig själv, allt för att inte falla tillbaks till när allting var som värst. Allt för att undvika att andra pratar om motgångar så att jag själv inte faller ner på knäna.


__________________

Ska jag vara ärlig så är jag trött på allt jag känner, jag hatar det faktum att jag känner som jag känner då jag vet att allt är mitt fel.
Ska jag vara ärlig så hatar jag är så splittrat jag ena dagen vill rusa in allt jag inte stod för, för att sedan komma på mig själv när samma misstag höll på att upprepas.

Ja ibland (dagar som denna och veckor som de senaste) då jag hatar mig själv så mycket för allt jag gör kan jag inte låta bli att skriva ner det någonstans.