klagosång i början på september

Jag ligger i min säng och näst intill spyr ut ångest över hela jävla världen. Jag kramar kudden, skriker rakt in i kudden, kryper ihop i fosterställning, hatar, älskar.
I huvudet spelas håkan, "jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" och hela själen brister. Sakta rinner ensamma tårar ned för mina kinder. Jag är så jävla trött.
Hjärnan byter spår, "vem ska trösta knyttet?". Ensamheten slår som ett knytnävsslag i bröstet. Nya tårar letar sig ner.
Stilla ligger jag gömd under täcket och krampaktigt om kudden. Släpp. Aldrig. Taget.
Du lovade för fan. Du lovade.

Ditt as, du lovade.