Så jävla äckligt trött på den här skiten.

Jag trodde det här skulle bli mitt år, att äntligen få möjligheter till så mycket efter flera års lidande och fastlåst.
Jag trodde allt skulle bli så mycket bättre med allt, att mina problem var över. Men nej. Så enkelt är det inte, mina problem kom tbx ganska snabbt och jagade ifatt mig tillsammans med min depression och ångest.

Jag trodde allt var så enkelt i början, att allt var så lätt. Men när tiden gick blev allt ett helvete, det var det enda jag kunde tänka på, det enda jag någonsin kunde fokusera på. Och det var bara en enda person. Den personen hade jag inte alls känns speciellt länge, hur i helvete kan en person man inte känt länge alls göra så mycket?
Den personen hade kontrollen över att kunna göra mig till den lyckligaste eller den mest ledsna. Bara sådär. Jag trodde aldrig det från början, men sanningen svider.
Tiden gick och det gick bara mer neråt. Allt blev kaos. Men sen kommer dessa små stunder när man känner sig som älskad och speciell, MEN sen kommer ju dagen efter och man fattar ingen att nej lilla gumman, så är det inte.
Nej men varför skulle jag någonsin tro på att allt blir som jag önskat? Det är bara endast fucking fantasi och ingen jävla verklighet.
Jag krigade för den personen, jag gjorde nästan allt. Men vad har jag ens fått tbx nu när jag tänker efter? Flera månader av tvekan och ångest över en bluff? Eller är det verkligen en bluff? Jag vet inte, jag vet ingenting längre.