Äcklad

Äcklad.
Det är precis vad jag är, äcklad av människans patetiska tillvaro.
Hur dom mår bra av att tro att andra har ett mer miserabelt liv än de själva.
Hur de älskar att sola sig i glansen från ömkan och uppmärksamhet.
Häromdagen var jag på parken zoo eskilstuna,
blotta anblicken av stället gav mig kväljningar.
Vad som från början skulle bli en mysig spontanresa för att spendera tid med familjen
slog volt och gav mig en riktig jävla örfil.
Varenda kvadratmeter var fylld med falska leenden, hetsiga rörelser och horribel falskhet.
Som jag passerade inhägnader efter inhägnader började illamåendet att växa.
Jag passerade apinhägnaden och gick bort mot tigerburen där en ståtlig vit hane satt instängd,
det var straxt innan lunch och hanen var otålig och hungrig och
den vankade av och an framför inhägnadens glasfönster.
Turister och familjer stod med näsan tryckta mot förnstret som om vad de såg var något otroligt makabert.
Jag pressade in mig mellan en höggravid blond kvinna och en tatuerad man med keps och en tom barnvagn.
Jag stod där i en knapp minut och tigerhanen gick otåligt fram till ena sidan av den långa fönsterraden.
Barnfamiljerna tjöt av extas när de var så nära något livsfarligt men utom räckhåll för fara.
Den tatuerade mannen, som oxå var i ett exalterat stadie, lyfte på handen och föste den med kraft mot glasrutan, om och om igen.
Som om det irriterande oljudet skulle få hanen att gå mot honom,
endast för att han skulle få en kick av att vara nära döden men endå så långt bort.
Jag ville spy, vomera i hans ansikte åt hans vulgära själviskhet.
Förolämpa honom på ett sådant irriterande sätt såsom han jusst hade gjort mot det ståtliga djuret man satt innanför en glasruta.
Fem meter bort fanns apburen.
Apornas precisa likhet oss människor skrämde livet ur mig, men gav mig ändå en slags trygghetskänsla,
en känsla av att en bit föll på plats.
Vi är endast djur. Äckliga djur,
äckliga patetiska djur som egentligen inte har ett enda syfte än sin egna tro,
och de flesta vet ju varken ut eller in på den fronten.
Människor mår bra av att se andras miserabla lidande, bli påminnda om hur bra de har, men ändå sukta efter något bättre,
rulla sig i ömkan och uppmärksamhet.
Äcklad, det är vad jag är!