Kan man kalla det för vänskap?

Jag förstår att du mår dåligt
jag förstår det
jag finns här för dig och försöker trösta dig så gott jag kan
men kan du verkligen förvänta dig att jag ska fortsätta med det efter allt jag fått gå igenom pga DIG?
Du sa att jag tar dig för givet, att jag tror att du alltid kommer finnas där för mig. Hur kan du säga det när jag inte hade någon att vara med, någon att kunna luta sig mot och faktiskt kalla för vän i nästan mer än ett år?
Nej, det är du som tar mig för givet.
Hur många gånger var du där för mig när hela min värld föll isär?
Vad sa du för att få mig att må bättre?
Vart var du?
Jag begär inte mycket nu, jag inser att jag har gjort det en gång i tiden men varken du eller jag har tålamodet eller orken kvar att fortsätta.
Det skadar mig.
Få det att ta slut.