Saknad

Sitter på praktiken och lyssnar på musik, är trött som fan och saknar Zebbe så mycket så att det gör ont.
Har fått vara med honom i två veckor i sträck, har varit så galet mysigt.

För ca 5-6 månader sedan så flyttade vi ihop till en lägenhet i Västerhaninge, men vi kunde bara bo där i 3 månader (det var ett uppsägningskontrakt), så vi bor inte där längre. Nu bor jag med min mamma och Zebbe bor med hans föräldrar. Vi får bara sova med varandra på helgerna. Det suger ondens blåsprängda balle. Kan inte sova utan honom. Sen står jag knappt ut med min mamma längre (vist, vilken tonåring gör det?), men det börjar verkligen gå för långt nu. Vad jag än gör så blir allt bara så jävla fel. Orkar inte vara den perfekta dottern längre. Vet inte vad jag ska göra dock. Orkar inte mer snart.