ass-face.

Jag borde vara olycklig men jag kan inte låta bli att vara lycklig.

Det känns fel, men ändå så jävla rätt. Jag kan inte rå för vart mina känslor för mig.
Jag är förvirrad av mina tankar, jag blir olycklig av att jag tänker som jag gör just nu.
Men jag kan inte sluta njuta av frihet.
Det är inte mitt fel att det slutade som det gjorde. Finns inget jag kan göra förutom att gå vidare med livet. Jag känner en stor lättnad. Nu kan jag äntligen vara den personen som jag vill vara, den personen som är lycklig och orädd. Fan vilken skön känsla.
Men jag är ändå inte fullt nöjd med hur det slutade. Vad kan man göra?
Acceptera läget.

Nyfiken på vart livet kommer föra mig nu.