PsykoTeddyBears blogg

I´m scared to anyone what I´m going through
I´m scared of telling them how I spend hours crying because I feel so alone.
How I feel so lost and empty on the inside, how I no longer have any aspirations or see the future for myself.
How their hurtful word eat me up inside, how I hate myself for not have the courage to stand up for myself.
How I no longer can feel emotions. I feel dead. I feel numb and bitter and dark inside.
I don´t want your sympathy, I want your help.'I´m scared you will judge me and ignore me and think I´m mad.
And you will leave me too. I´m afraid of tell you because it´s engulfed me so much. I´m in this whirpool of self hate and depression wich has sucked me in and prevents me of reaching out.
It´s stopping me from opening my mouth and tell anyone.
So please, help me because I don´t want to carry on like this anymore.

Jag dras långsamt tillbaka. Tillbaka till det jag en gång var. Tillbaka till mörkret trots att omvärlden är så mycket bättre för mig nu än då. Jag längtar efter något jag inte kan få och jag vill inte leva på det här sättet mer. Jag vill ut i det fria, kunna andas utan problem och slippa känna mig instängd i mitt egna liv. Jag vill få vara lycklig och glad. men det kommer inte ske på ett bra tag. allt jag tar i faller ihop och går sönder. vet inte vart jag ska vända mig. Vet inte vem jag kan prata med. Ni är alla mina mardrömmars källa.

Kärlek är inte alltid enkelt. Ibland hänger den fast på en skör tråd. Man vet inte vad man ska säga eller göra för att hålla den kvar. Minsta lilla fel och allt bryts ner till aska. i två år och tre månader har jag älskat dig, dag som natt, sekund som minut, minut som månad och månad som år. Jag ångrar inte ett ögonblick av alla våra bra och dåliga minnen ihop.

Men jag vet inte längre vad du vill. för mig är det här allvarligt, det är nu mitt liv börjar och det är nu planerandet av det börjar. jag vet vad jag vill och jag är redo för det. men vet du?