Cancer

Har inte förens idag förstått att det faktiskt är allvarligt.. Har tagit cancern på allt för lite alvar.

Fick idag veta att risken att rent av kollapsa efter att ha druckit, när man har en hjärntumör, är riktigt jävla höga.. Jag har alltså haft ren tur hela detta året.

Idag på soc fick jag frågan "men.. Varför i hela friden går du i skolan?".. Skolan är ganska självklar för mig? Dem tyckte alltså att det var konstigt att jag gick i skolan... Att jag orkade.
Fick en himla massa stöd idag!

Jag har för första gången idag läst lite om sjukdomen och kommit fram till att det faktiskt är en riktigt ovanlig sjukdom och att det till och med finns en hemsida med fonder inriktade mot folk med just min sjukdom. Bryr mig faktiskt inte så mycket om pengarna, mest stödet som jag kanska kan få, som jag aldrig fått förr.
Och det är inte förren nu jag förstått att folk faktiskt kan ha menat när dem frågat mig hur jag orkar.
Ett tag trodde jag faktiskt att jag var ensam i hela världen om att ha hjärntumör. Jag har inte haft någon i min omgivning med just det, därför jag känt mig så ensam.
Jag ska nu söka hjälp på cancerfonden iaf..

Tanken att jag faktiskt kan dö.. har jag i större drag levt med det senaste.. snart året. Men tanken att det blir så mycket jobb för att bara dö har jag inte tänkt på.