Owls blogg

Söndag

Har en egen "risgrejs".. matsak som jag brukar laga åt mig och min pojkvän, smakar fett gott faktiskt! Eget recept och allt. Detta var dock den jobbigaste måltiden jag någonsin lagat, jag valde helt fel dag och helt fel tidpunkt.
- När ska du flytta? Bäst att du gör det snart... Och varför tar du råvaror ur VÅR kyl? rabbla min styvfar upp allt i ett.. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blir nämligen ibland glad av att han säger vad han tycker inför andra, så att dem kan sluta neka vad han gör mot mig. Jag valde att käfta emot, vilket jag oftast gör och jag gör det tills han förlorat alla sina argument eller bara ger upp, jag vill inte visa mig svag mer.
Det är väl mitt hem med? Jag bor ju här...
- Sen kan du diska allt i vasken! Sa han
jag hade inte ens använt sakerna i vasken.. och jag hade ingen lust att diska kl 2 på natten, ville bara äta och gå och lägga mig!

Grälet gick helt över styr, en av grannarna som var hemma och drack med morsan och.. han blev plötsligt dum i huvudet och började skrika på min mamma om hur hon skulle må och inte mår etc. Då fick jag mitt första utbrott på väldigt länge, ord flöda ut som jag skulle vela sagt för länge sen men inte vågat. Jag försvarar alltid min mamma och mina syskon!
-Du vet fan inte hur vi har det! Du har inte en aning om vad vi går igenom var jävla dag, så kom för fan inte här och försök säga till oss vad vi ska göra och inte! Du gör det bara så jävla mycket värre! Stick här ifrån!! jag klarar inte av att se dig! skrek jag ut i någon hypergråt atack.
Jag visade honom till dörren och gav verkligen ALLT mitt hat till honom som man bara kan tänka sig. Fick nästan dörren i huvudet vilket gjorde mig ännu mer irriterad, öppnar dörren igen, skriker "JÄVLA PAJAS" (enligt min storebror det värsta man kan bli kallad) och spottar på honom. Åt helvete med folk som tror att dem kan komma och bestämma, åt helvete med dem!

Detta är ju bara hälften av historien... för en gångs skull hade jag min pojkvän med som bevis att verkan jag eller mamma förtjänade allt det där, och det känns bra eftersom att folk ofta inte tror på hur det är.

Från här, gick allt åt helvete.. Jag fick nu kämpa för att andas och kunde inte kontrollera min kropp alls. Denna helvetesdagen slutade med att ambulansen fick hämta mig och jag fick övernatta på sjukhuset.

Dem säger att jag behövde detta utbrottet. Jag har inte riktigt gråtit sen min storebror gick bort.. Jag har verken velat eller vågat. Men det var skönt tror jag,

Idag är det 3 månader sen min bror gick bort. Jag bara sitter här och gör ingenting, vilket ger mig dåligt samvete! Jag orkar inte helt enkelt, jag orkar inte gråta mer, jag orkar inte skrika och ta steget in i verkligheten igen. Jag vill bara sitta här, kolla på bilder och låtsas som om att vi ses snart igen. Det är så jag vill ha det! Jag vill sitta här och vänta på att han kommer hem och säger "Det är du och jag mot världen jasmine" igen, som vanligt! Som det brukar vara! Och det kommer jag aldrig sluta vänta på.

Mamma tar det värst, såklart. Hon faller i bitar var dag men idag är det som värst. Hon vet att det blir värre av att dricka, det sa jag till och med till henne trots att jag inte vill berätta för henne avd hon ska göra, och inte göra. "jag vet! Men jag vill att det ska vara jobbigare" sa hon... Vad fan betyder det?

Det är så svårt att vara mer än bara människa. Finns så mycket jag vill förstå, men det går inte! Krävs så mycket som ligger bortom männskligheten för att förstå allt det som verkar så enkelt. Är ett mer simpelt liv ett liv där man förstå allt, där man är mer än bara människa, eller är ett simpelt liv ett liv där man inte behöver ställas in för dessa frågor och funderingar? Jag vill inte ens ha ett simplare liv egentligen... JAg vill bara förstå.

Folk säger att när man ser ett lik, i detta fall min storebror, så ska man känna att personen inte är närvarande.. Det kände inte jag! Jag bara stod där, och väntade på att han skulle öppna sina blåa ögon, som alltid fylda med glädje! Jag kommer ihåg att jag stod och tänkte på en lek vi brukade göra bara han och jag! Han viste att jag var lättskrämd, så han spelade död och vaknade upp som en helt annan människa! En läskig varulv eller en rolig claown kanske. Mitt mål var då att trycka honom i nacken, som en on/off knapp, så skulle han bli min vanliga bror igen! Vi lekte den leken fram tills han flyttade från oss, när han var 20. Och där stod jag, och kollade på min brors kropp, och tänkte att det bara var vår lek.. Jag tänkte att om... om jag trycker honom i naken så vaknar han igen! Dum tanke från en som är 17 år men.. kanske värt ett försök. Jag han inte kommaså nära förren jag kände hur kall han var. Jag vågade mig till hans pana för att klappa honom, för att se om han skulle reagera. Men både han och jag viste ju reglerna. Bara nacken skulle funka! Men jag var för rädd. Och idag har jag dåligt samvete, ångest över att jag inte gjorde det. Kanske skulle han vara vid liv nu då? Då kanske han skulle hinna fylla 23 år, få en familj och finnas vid min sida, föralltid. Men det kommer inte att bli så, det är för sent. Jag kommer föralltid gå ensam.

Sitter ännu en natt och lyssnar på mamma...

"En dotter med cancer, som går åt helvete, och en son som har dött. Vad fan händer här näst?"

Hon vet inte att jag hör dock.. Fick nyss veta att anledningen till att hon sa upp sig från jobbet var mig.. Hon pallade inte mer säger hon..


Jag kommer ihåg när det var nytt allt dethär med tumören, när folk inte vågade prata med mig, tog avstånd osv. Nu är allt som vanligt igen vilket är sjukt skönt egentligen

Min bror kommer inte tillbaka, och INGENTING kommer att bli som vanligt igen. Han är borta och kommer fucking aldrig mer tillbaka igen! Jag är, som sagt, ensam nu. Nu är det bara jag, ensam, mot världen. Hur fan ska det gå till?

Om jag ska vara ärlig så skjuter jag upp allt.. Låtsas som om ingenting alls har hänt. Min bror kommer snart och hälsar på igen, han ringer snart och frågar om jag vill med honom och festa! snart kommer han till mig kramar om mig och säger "Det är du och jag mot världen Jasmine, glöm aldrig det!".

I min värld så lever han fortfarande! Jag har fortfarande 4 syskon, och mamma har fortfarande 5 barn.
Frågar någon om marcus, så talar jag om honom som om han levde.

Förr så var det inget jobbigt att prata om Marcus, såklart. Förr frågade folk "Är inte du Rohdes syrra" i ett bra syfte. Nu så frågar dem inte, man ser det i deras ögon.. Folk vågar inte prata med mig om honom, och knappt med mig överhuvudtaget! Jag tycker synd om dem.. vet inte varför.

För ca 1 månad sen så levde min bror. Dagen innan jag bröt ihop så kunde han komma fram till mig och krama mig.. Han fanns så. Över bara så kort tid så försvann han. Från att leva, till att dö. Så jävla långt i mellan, men det går så jävla fort!


och juste.. Var på sjukhuset igår och fick veta att jag har fått en blödning i hjärnan, låter nog värre än vad det är tho. Blödningen kom pga tumören antingen växt eller flyttat sig. winning -.-

Kan en god själ ta mitt liv nu?

Detta kommer bli en lång jävla natt..

Jag vill bara slå på saker! Skrika på allt och alla! Jag pallar fan inte! tah..

min morsa reagerar galet.. och det kan jag väl förstå.. men det är fan svårt att se ens mamma gå in i väggen!

Vad fan har man att finnas för? Det finns ju verkligen ingenting alls kvar!

Iställer lever man med falska människor men egentlige inte bryr sig ett skit om en, snackar skit osv!
Jag vet om att jag bör stå för mina handlingar, men snälla, är det för mycket begärt att be er idiotförklara mig lite senare.. Just nu är jag upptagen med att ligga hemma, skrika och tycka synd om mig själv.

snälla, lämna mig bara ifred.

Jahapp.. Jag kan inte skillnaden på vardag och helg.. alls.. Och det känns ok!

I morgon ska jag och kolla på min brors döda kropp igen.. ( hur fan säger man det på ett bra sätt`?) och det känns väl.. åt helvete.. Vill inte ens! Orkar inte ens! Orkar inte begravningen på fredag heller!

"jag vill inte dethär" är seriöst allt jag får ur mig när jag börjar tänka för mycket.. Jag vill verkligen inte dethär!

Det känns så fel.. Jag kan se honom.. Han ligger där, min bror! Man bara väntar på att han ska hämta andan igen, kolla på mig och säga "du och jag mor världen jasmine, eller hur?" som vanligt.. inga konstigheter..

Men.. Jag kollar på min bror, han ligger verkligen där.. Men han finns inte? han kan verken se eller höra mig.. hur fan går det ihop?

Jag trodde seriöst att jag hade en 100% klar bild på döden.. Men att få se sin bror död... går inte ihop.. Tanken på att jag ALDRIG mer kommer att få höra hans röst är sjuk.. och äckligt overklig.. Jag vill verkligen inte dethär.

Jag är rädd för att jag sakta, sakta har börjat fatta... Och det vill jag ännu mindre.

döda mig

Ursäkta mitt ryck innan.. Blir bara så jävla sur på människor.


Siesta blir min räddning. Sticker den 31... och fyfan vad jag verkligen itne ska ha någora jävla hämningar alls!

Jag förstår inte grejen.. Varför har jag minst 5 vännförfrågningar om dagen? Varför kan itne folk förstå att jag inte har någon jävla lust för att berätta hur fan han dog? Jag vill inte bli påmind om det.. Jag vill låtsas som om ingenting har hänt och bara vänta på att han ska komma tillbaka. Jag kan fan inte klara mig utan honom, och dem som känner mig vet mycket väl att det ligger till så! så sluta komma och säga att det ska bli bättre! Sluta kommer och säga att han finns kvar! SLUTA SÄGA ATT HAN ÄR EN JÄVLA ÄNGEL! Blir så sur på altl jävla gudsnack! Han är död, och han kommer inte tillbaka. Jag kommer ALDRIG få träffa honom igen, och nej.. inte ens om jag själv dör. Det finns inga jävla andar och han vakar inte över mig!

Sluta försöka lura mig

Och när jag ändå är på gång så kan jag passa på att säga att alla troende äckel fittor an ta detta som en stor jävla idiotförklarning! Dra åt helvete