Ta aldrig för givet att du kommer ha det du har hela livet.

När man tar något för givet och senare mister möjligheterna som man tidigare tyckte var självklara, det är då man lär sig att uppskatta det man har. För rent logiskt kan man aldrig lära sig uppskatta något man tidigare tog för givet. Är det då bättre att förlora nått, bli begränsad av något man tidigare kunnat, och lära sig att vara tacksam för det man hade men aldrig får tillbaka? Eller är det bättre att ha alla möjligheter i hela världen, bli något stort, och nå ett mål utan att få kunskap om hur det skulle vara att inte ha detta, och därför aldrig kan få nån känslomässig kunskap i livet som gör en mer begränsad men klok?