Tankar om livet, Mini och annat

Det är inte alltid så lätt att låta bli de där sakerna man ska. Som tex sina blad som man varit fri från imorgon i 2 månader. Det är så santans svårt ibland och det blir ju liksom inte bättre av att den personen man vill träffa är i Karlskrona och kommer först på fredag så man kan träffa honom. Men vem har sagt att livet ska vara lätt, det är antingen rätt så lätt, svårt, eller rent ut sagt ett helvete. Och det finns olika skalor för till exempel helvetet, det finns lätt helvete, det finns skitigt helvete, det finns chaosigt helvete och så ett rent ut sagt helvete helvete. Men jag har i alla fall missat de andra helvetena men lyckats pricka in ett chaosigt helvete.

Men eftersom att jag har Mini så blir det en hel del bättre. Då han är mitt allt, min själ, min värld, och den mitt hjärta verkligen älskar. Han är en underbar person som kan få mig att må bättre med bara en kram, eller ett meddelande speciellt nu när han inte är i närheten. Men han kan även få mig att må bättre genom små saker för andra, men som för mig är rätt så stora saker om man ser till sammanhanget.

Mini, är en person som jag alltid kommer att älska oavsett vad det blir med oss senare. Om förhållandet inte funkar så kommer han alltid att vara nära mitt hjärta. Oavsett om vi inte kommer kunna vara vänner efter att vi har gjort slut, när eller om det kommer, så kommer jag alltid att minnas honom med glädje. Då han har varit och är väldigt viktig för mig. Han är en person som alltid kommer vara viktig för mig, även om vi inte kommer att ha kontakt senare. Han är den person som kommit närmast mitt hjärta på så få dagar som vi känt varandra, 2 veckor och 2 dagar för att vara exakt, och det är skrämmande fort dessutom. För innan det hade gått två veckor så var vi jävligt nära varandra.

Mini har endast idag fått mig att låta bli bladen kanske 3-4 gånger och det är dem jag verkligen kommer ihåg. Det kan vara fler. Han är liksom så underbar och jag vill verkligen inte börja med det igen även fast det är jävligt lockande. Jag orkar inte med de tankarna igen, då jag lyckats vara fri så länge som jag varit igen. För ungefär ett år sedan var det då allting gick och sket sig igen efter att jag varit fri i ungefär ett och ett halvt år, med återfall. Men nu har det gått två månader utan ett enda återfall och jag är så stolt. Och med Mini's hjälp så kanske jag kan vara totalt fri om ett tag. Han har fått de blad jag haft innan men igår så råkade jag sno nya igen och det är inte så bra. Men jag märker inte ens när jag tar det, vilket lite eller mycket suger. Det är allltid så det blir på mina måndagar har jag märkt. Har jag inga blad så fixar jag nya blad. Och jag märker inte ens det, det är extremt jobbigt. Jag önskar att jag kunde märka när jag tar det så att jag inte tar det. Så att jag faktiskt kan undvika det. Men jag tar nog det i sammanband med att jag behöver en kniv där bladen till knivarna ligger i med. Det är extremt jobbigt. För jag ska sluta och jag ska inte få återfall fast det känns som att det kommer att hända igen.
Jag fattar inte ens att jag kan undvika att använda dem när det blir för mycket i skolan, då bladen alltid ligger i min väska, vilket inte är så bra egentligen. Vill helst av allt att det inte ska finnas med i bilden. Men Mini kommer att ta dem ifrån mig på fredag om han hittar dem. Annars tar han dem på söndag. Vilket kommer komma med en känsla av lättnad men också inte då det är en del av mig trygghet. Men jag vet ju att han gör det för att han älskar mig och jag honom. Men hade tex någon annan försökt ta dem av mig så hade jag chaosat en hel del. Eller om Hanna hade tagit dem så hade kommit med en lättnad och inte bara med ett chaos, då hon är min bästa vän. Hon är en person som alltid kommer att finnas där för mig och har min rygg när allt blir för jobbigt. Så som jag finns för henne när allt är för jobbigt för henne med.

Det enda jag önskar just nu är att Mini är här och håller om mig så att jag kanske kan få känna mig lugn igen och trygg. Jag vill att han ska få mina blad på fredag eller söndag men det känns så jobbigt att han faktiskt ska få dem. För det är en av de få saker eller personer som har stannat med mig sen jag började med att skada mig. De har stannat för mig när allt varit som mörkast för mig. Men jag ska verkligen inte fortsätta med att stanna i mörkret. Jag ska tillbaka ut i ljuset och verkligen må bra. Jag ska fixa detta.

Jag är stark och ska klara detta!