OneCas blogg

En Cas och en Mini har haft en massa mysigt denna helgen och det har till och med blivit så mysigt att en Cas knän säger ifrån en del. Så innan idag så var en Cas tvungen att äta en ipren för att överleva att gå till köket för att kunna hämta saker där eller att gå till köket för att äta. Men det är så himla värt det. Det är typ det bästa som finns dessutom. Att ha en massa mys med en Mini. Det är det mysigaste som finns, att få vara nära en Mini och bara vara samt att få ha sex.

Totalt denna helgen så har en Mini och en Cas haft sex 7 gånger än så länge. Vilket innebär att vår total är på 44 gånger än så länge och fler kommer det att bli. Det vet en Cas redan nu.

Jag orkar inte mer med allt. Mina tankar tar död på mig, från insidan och ut. Det hjälper inte heller att jag känner att närsomhelst så kan min pojkvän lämna mig för att han inte orkar mer med mig. En jag vet inte om jag ens vågar släppa in honom helt, för jag har blivit sviken så många gånger att jag inte vill mer nu. Jag känner mig så hemsk för att jag inte helt vågar lita på honom. Även fast han betyder allt för mig. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Detta tär så satans mycket på mig. Och jag känner inte att det är något som är hållbart i längden. Jag måste prata med en Mini om det, snart eller något. När jag känner att jag orkar och vill ta upp denna diskussionen.

Det är inte alltid så lätt att låta bli de där sakerna man ska. Som tex sina blad som man varit fri från imorgon i 2 månader. Det är så santans svårt ibland och det blir ju liksom inte bättre av att den personen man vill träffa är i Karlskrona och kommer först på fredag så man kan träffa honom. Men vem har sagt att livet ska vara lätt, det är antingen rätt så lätt, svårt, eller rent ut sagt ett helvete. Och det finns olika skalor för till exempel helvetet, det finns lätt helvete, det finns skitigt helvete, det finns chaosigt helvete och så ett rent ut sagt helvete helvete. Men jag har i alla fall missat de andra helvetena men lyckats pricka in ett chaosigt helvete.

Men eftersom att jag har Mini så blir det en hel del bättre. Då han är mitt allt, min själ, min värld, och den mitt hjärta verkligen älskar. Han är en underbar person som kan få mig att må bättre med bara en kram, eller ett meddelande speciellt nu när han inte är i närheten. Men han kan även få mig att må bättre genom små saker för andra, men som för mig är rätt så stora saker om man ser till sammanhanget.

Mini, är en person som jag alltid kommer att älska oavsett vad det blir med oss senare. Om förhållandet inte funkar så kommer han alltid att vara nära mitt hjärta. Oavsett om vi inte kommer kunna vara vänner efter att vi har gjort slut, när eller om det kommer, så kommer jag alltid att minnas honom med glädje. Då han har varit och är väldigt viktig för mig. Han är en person som alltid kommer vara viktig för mig, även om vi inte kommer att ha kontakt senare. Han är den person som kommit närmast mitt hjärta på så få dagar som vi känt varandra, 2 veckor och 2 dagar för att vara exakt, och det är skrämmande fort dessutom. För innan det hade gått två veckor så var vi jävligt nära varandra.

Mini har endast idag fått mig att låta bli bladen kanske 3-4 gånger och det är dem jag verkligen kommer ihåg. Det kan vara fler. Han är liksom så underbar och jag vill verkligen inte börja med det igen även fast det är jävligt lockande. Jag orkar inte med de tankarna igen, då jag lyckats vara fri så länge som jag varit igen. För ungefär ett år sedan var det då allting gick och sket sig igen efter att jag varit fri i ungefär ett och ett halvt år, med återfall. Men nu har det gått två månader utan ett enda återfall och jag är så stolt. Och med Mini's hjälp så kanske jag kan vara totalt fri om ett tag. Han har fått de blad jag haft innan men igår så råkade jag sno nya igen och det är inte så bra. Men jag märker inte ens när jag tar det, vilket lite eller mycket suger. Det är allltid så det blir på mina måndagar har jag märkt. Har jag inga blad så fixar jag nya blad. Och jag märker inte ens det, det är extremt jobbigt. Jag önskar att jag kunde märka när jag tar det så att jag inte tar det. Så att jag faktiskt kan undvika det. Men jag tar nog det i sammanband med att jag behöver en kniv där bladen till knivarna ligger i med. Det är extremt jobbigt. För jag ska sluta och jag ska inte få återfall fast det känns som att det kommer att hända igen.
Jag fattar inte ens att jag kan undvika att använda dem när det blir för mycket i skolan, då bladen alltid ligger i min väska, vilket inte är så bra egentligen. Vill helst av allt att det inte ska finnas med i bilden. Men Mini kommer att ta dem ifrån mig på fredag om han hittar dem. Annars tar han dem på söndag. Vilket kommer komma med en känsla av lättnad men också inte då det är en del av mig trygghet. Men jag vet ju att han gör det för att han älskar mig och jag honom. Men hade tex någon annan försökt ta dem av mig så hade jag chaosat en hel del. Eller om Hanna hade tagit dem så hade kommit med en lättnad och inte bara med ett chaos, då hon är min bästa vän. Hon är en person som alltid kommer att finnas där för mig och har min rygg när allt blir för jobbigt. Så som jag finns för henne när allt är för jobbigt för henne med.

Det enda jag önskar just nu är att Mini är här och håller om mig så att jag kanske kan få känna mig lugn igen och trygg. Jag vill att han ska få mina blad på fredag eller söndag men det känns så jobbigt att han faktiskt ska få dem. För det är en av de få saker eller personer som har stannat med mig sen jag började med att skada mig. De har stannat för mig när allt varit som mörkast för mig. Men jag ska verkligen inte fortsätta med att stanna i mörkret. Jag ska tillbaka ut i ljuset och verkligen må bra. Jag ska fixa detta.

Jag är stark och ska klara detta!

Kärleken är det sämsta som finns. Men samtidigt är det, det bästa som finns. Det är inte bara bra och inte bara dåligt. Det är något där mitt emellan båda sidorna. Men ibland är kärleken bra men ibland är den bara i vägen. Eller så suger den. Men kärleken är mysig och fin som mest. Dock så skulle kärleken kunna slänga sig i väggen om vi inte skulle vara beroende av den.
Kärleken är alla beroende av på olika sätt. Men det starkaste som en människa känner eller blir beroende av det är en annan människa.

En person är den drogen en annan människa kan bli beroende av. Den starkaste drogen är en annan människa som man blir kär i.

Sitter och lyssnar på Kapten röd samt försöker att skriva för att inte börja gråta igen. Jag saknar min före detta myspöjk men jag ska låta bli att sörja för att det inte är vi mot världen längre.

Kan knappt lyssna på vissa låtar samt band för att det är för kopplat till mitt ex. Men jag skiter i det ibland men det slutar med att jag ofta gråter som fan. Kapten Röd är ett sådant band som han och jag lyssnade på en massa ibland. Speciellt när vi myste ibland

Jag pallar fan knappt sova längre för jag är så jävla rädd för alla mardrömmar jag har. Jag är speciellt rädd för en viss mardröm som handlar om mig och min pojkvän. Den skrämmer verkligen skiten ur mig. Jag klarar knappt av att andas när jag vaknar upp från den drömmen. Jag vaknar upp till en panikångestattack många av de nätterna med den mardrömmen. Det är fan det jobbigaste att känslan jag har i drömmen följer efter mig till vaket tillstånd. Men det facking värst är att det är om den personen jag älskar mest det handlar om.

Jag vill kunna sova lite mer normalt igen.

Det känns jättekonstigt att detta är min sista vecka på högstadiet. Min sista vecka i nian. Min sista vecka i grundskolan. Mitt sista obligatoriska vecka att vara i skolan. Då har jag inte ens en normal vecka denna vecka. Idag hade vi typ en normal dag. Men imorgon har vi utedag och ska göra en massa små lekar. På onsdag har vi inne dag och ska städa ur våra skåp. Jag vill inte det för att det är så många minnen. På torsdag är min klass lediga för att vi har som uppgift att vara servitörer på kvällen när vi har avslutningsfesten. Jag vill verkligen inte skiljas från mina vänner. Sen på fredag har vi skolavslutning och sen är det på min syrras skolavslutning jag ska på med.

Jag vill verkligen inte skiljas från en av mina lärare då han har funnit där och hjälp mig så himla mycket sen jag började på skolan i sjuan. Då jag var ett problembarn typ. Jag har fått så himla mycket hjälp från honom att det knappt känns sant.

Jag vaknade för typ en timme sen och har inte kunnat somna om. Jag är hur pigg som helst. Men jag vet att under skoldagen så kommer jag vara hur trött som helst på grund av detta. Jag ska egentligen först gå upp vid 0640 men jag har i alla fall tio minuter jag kan snooza idag. Då jag inte behöver duscha med på morgonen.

Jag hatar nätterna jag vaknar så jävla tidigt. Så det brukar bli att jag lyssnar på musik, läser eller redigerar bilder. Eller att jag gör fina nya bilder

Jag tittar upp på himmelen och ser att den är grå och trist. Så lång ögat ser är det bara moln och ingen himmel eller sol syns. Jag inser att detta är världens tråkigaste dag och den jobbigaste. Jag orkar inte mer. Tittar ner på den gråa betongen som jag inte orkat lägga någon fin matta på. Tänder en cigg och andas ut ett bloss. Detta är en sådan här dag jag inte orkar med något.

Jag tittar ner på min kropp och ser mest bara benen, jag är som ett levande skelett. Jag är bara skinn och ben. Jag håller långsamt på att döda mig själv genom att inte äta och om jag äter så spyr jag upp det. Jag tränar långt mycket mer än vad min kropp orkar, jag förstör mig själv helt enkelt.

Jag släcker ciggen och lämnar den på bordet. Reser mig skakande upp och går in i lägenheten. Tittar mig runt och hittar mina medicinburkar och knivarna jag lagt bredvid. Jag ska äntligen avsluta mitt lidande. Mitt skit liv på jorden, där ingen har älskat mig.

Jag sätter mig ner på stolen i köket och tittar mig omkring en sista gång. Sen sväljer jag alla tabletter jag kan. Jag orkar inte bry mig längre om vad alla tycker. Jag tänker ge upp på det sätt jag kan. Och det är genom att dö.

Jag drar knivarna mot min handled, djupa ojämna sår. När jag inte kan få plats mer så byter jag handled och skadar mig på den andra. Jag börjar sen skära mig på låren och på benen. För att jag så fort som möjligt ska dö.

THE END



Detta är en novell jag nyss satt och skrev på. Jag skrev utan någon som helst tanke på vad det skulle bli.

Idag har jag träffat min pojkvän. Det var jättemysigt. Vi var ute och satt vi sjön i närheten av mitt hus. Vi satt på bryggan och pratade länge. Efter ett tag flyttade vi upp oss till ett annat ställe i närheten av sjön. Det var mysigt förutom rundan då jag fick ångest när vi satt där och hade det hur mysigt som helst. Jag mådde inte alls bra då, jag kände mig verkligen fel. Men det gick över som tur var rätt så fort om man jämför med andra gånger jag har fått ångest. Sen så gick vi in igen och han åt lite soppa.

Efter det satt vi inne på mitt rum och pratade och hade det mysigt. Vi kysstes en hel del och pussades. Det var mysigt som fan. Jag ville att han aldrig skulle vara tvungen att åka hem igen. Men det var han. Det var hur mysigt som helst att ha honom häääär.

Jag är kääääääär! <3