"Utanför, Del I" (Novell)

”Ja, så läser ni i 10 min till, sen blir det rast”, säger läraren ut i den knäpptysta klassrummet. Man hör hur då och då ett par sidor vänds. Pojken sitter där, i det utsmyckade klassrummet. Han är spänd, nervös, kallsvettig. De enda som for igenom hans tankar var ”Nej, nej, nej, inte rast! Inte nu! Vad ska jag göra, vem ska jag vara med?!”
Han tittar runt om sig, snabbt och panikartat, han tittar på sina klasskamrater, varierande ansikten.
Allt från tofsar i håret, till rufsigt, kortklippt, glada färger på kläderna.
”jag hatar det här! Varje gång, ingen att vara med” fortsätter han tänka.
”5 min” yttrar läraren glatt.
Pojken rätar ut sig hastigt, liksom en elektrisk ström for igenom hans kropp, från nacken till fötterna och övergick i en känsla av otrolig tyngd.
Klockan ringer ut, ljudet klingar som om det vore pistolskott i pojkens öron.
Ledsamt och tungt, stänger pojken sin knappt rörda bok. En bild på en pojke på landet och en gammal man, ”Good night mister tom” lyder texten.
Lidande och långsamt, lägger han ner dem i sin bänk, tittar runt igen.
Beiga väggar, fönster på vänster sida, skolbänkar separerade. Läraren, en man, cirka 40, vithårig, normalbyggd runt 1.80 lång. Beklädd med glasögon och en mörkgrön grön tygkavaj, finbyxor i samma stil och finskor. Neutrala ansiktsdrag, en man som haft en stilsam uppväxt och liv.

”Jag har ingenstans att skynda mig, ingenstans att vara” tänker pojken samtidigt som han öppnar sin bänk och lägger in boken ”kan lika gärna dra ut på det här”
-30 min av helvette; mumlar han.
Med nedsänkt huvud, släpar han på sina fötter mot dörren, samtidigt som alla barn skyndar sig, och springer ut. Långsamt går han mot dörren ut ur klassrummet.
Alla förutom pojken och läraren är ute, otåligt står mannen vid dörren och säger halvsurt ”Men skynda dig då! Ut och lek med de andra barnen”
Orden slår hårt mot pojken, med sådan kraft att, om de var fysiska, hade de slagit ner pojken till marken.
Han stannar upp, suckar och stegar vidare. Läraren tittar hastigt på sin klocka medans pojken går förbi, sedan låser läraren dörren.

”Leka med de andra barnen?” säger pojken för sig själv. ”och hur fan ska det gå till!” småskriker han. Men det är tyst, läraren är redan långt borta, ingen hörde.
Hallen är halvmörk och pojken måste kämpa sig ett par meter tills hans skor, och sedan ut igenom dörren med tonade rutor, som orsakar detta mörker. Han tar på sig skorna, till och med långsammare än han la ner boken i sin bänk. Suckar igen, och går mot dörren.
”Det är betydligt mörkare här än ute”, tänker han. ”Men om jag stannar så skäller de ut mig igen”
Solen lyser igenom ett litet hål i toningen på fönstret och lyser förbi pojken.
Han stannar, vänder sig skarpt om och går mot toaletten.  

”klick” lampan blinkar några gånger innan den tänds ordentligt, i spegel uppenbarar sig någonting som väcker djup avsky i pojken.
Han ser en tanig pojke, med rufsigt halvlångt mörkt hår, mörkgrön t-shirt, slitna jeans, förstörda skor.
Småsår i ansiktet från hans förra försök att bli vän med någon. ”En dag ger jag igen, en dag får de betala” säger han tills sig själv och det faller en tår från hans himmelsblå ögon, som han sedan sluter och släcker lampan. Lutar sig mot spegel i ett kraftlöst försök att låta bli att gråta.
Resterande 20 minuterna står han kvar.