.

Alla har vi dem dagar där man bara vill avsocialisera sig med människor och bara fokusera på sig själv. Då man känner sig så pass ensam (även fast man inte är det) att man bara vill gräva ner sig i plugg och stänga ute allt och alla. Man ler även fast man känner att man inte har någonting att vara glad över. Vi känner oro och känner att ingen som man bryr sig om saknar än längre. Man vill bara bort, bort ifrån allt negativt, alla ytliga människor och besatta människor som bara fokuserar på utseende. Det enda man har lust att säga är fuck off och dra åt helvete. Men vi gör inte det, vi sitter där med livlösa ögon och en kontrollerat leende. Vi spelar att vi är glada när vi inte är det. Det finns ingen glöd i oss längre, vi gör allting som om vi vore kontrollerade av någon som höll i en spelkonsol och styrde varenda del av oss. Helvete, ska jag må såhär? Ska jag känna att jag kan bryta ihop när som helst och bara skrika ut att jag är trött på alla som bara får mig att tänka negativt? Jag vill kunna le utan att känna att jag måste, jag vill kunna bry mig om vad andra har att säga, men jag kan inte. Det går inte för jag bryr mig knappt om vad jag själv tycker och tänker om saker och ting. Jag sitter för det mesta och håller munnen stängd för jag orkar verkligen inte socialisera mig med människor. Knappt med mina bästa vänner. Jag tror ingen riktigt förstår hur dåligt jag egentligen mår för jag döljer det så jäkla bra. Vad är det för samhälle jag lever i? Ett samhälle där man tröttnar på sina vänner utan att man gjort något fel, ett samhälle där folk inte kan förlåta när de själva till och med har gjort fel, ett samhälle där alla är så jävla ytliga och tänker bara på status. Vad finner ni eran livsglädje? Glädjen av att få se hur många likes du får på instagram? Glädjen av att ha många folk runt omkring er? Glädjen att kunna gå ut och supa skallen av er varje helg och tappa IQ? Vad finns det ens att glädja i det? Ingenting. Jag har själv varit sådan men jag orkar inte längre. Jag ser inte folk för vilka det är på grund av deras yttre längre, jag ser bara deras inre. Jag umgås med alla inte bara en viss typ människor. När jag finner glädje (och jag hoppas att det är snart) så ska jag visa alla hur underbar jag egentligen är. Jag är inte tjejen som hänger läpp, jag är utåtriktad, positiv och ger alla en chans. Jag följer min egna väg. Men jag tror att jag just nu har hamnat på fel sida av vägen. Jag står vänd mot alla och väntar på att krocka så att jag kan få mitt uppvaknande. Jag vill finna glädje och känna mig älskad, men när fan kommer det hända?