Alla har vi dem dagar där man bara vill avsocialisera sig med människor och bara fokusera på sig själv. Då man känner sig så pass ensam (även fast man inte är det) att man bara vill gräva ner sig i plugg och stänga ute allt och alla. Man ler även fast man känner att man inte har någonting att vara glad över. Vi känner oro och känner att ingen som man bryr sig om saknar än längre. Man vill bara bort, bort ifrån allt negativt, alla ytliga människor och besatta människor som bara fokuserar på utseende. Det enda man har lust att säga är fuck off och dra åt helvete. Men vi gör inte det, vi sitter där med livlösa ögon och en kontrollerat leende. Vi spelar att vi är glada när vi inte är det. Det finns ingen glöd i oss längre, vi gör allting som om vi vore kontrollerade av någon som höll i en spelkonsol och styrde varenda del av oss. Helvete, ska jag må såhär? Ska jag känna att jag kan bryta ihop när som helst och bara skrika ut att jag är trött på alla som bara får mig att tänka negativt? Jag vill kunna le utan att känna att jag måste, jag vill kunna bry mig om vad andra har att säga, men jag kan inte. Det går inte för jag bryr mig knappt om vad jag själv tycker och tänker om saker och ting. Jag sitter för det mesta och håller munnen stängd för jag orkar verkligen inte socialisera mig med människor. Knappt med mina bästa vänner. Jag tror ingen riktigt förstår hur dåligt jag egentligen mår för jag döljer det så jäkla bra. Vad är det för samhälle jag lever i? Ett samhälle där man tröttnar på sina vänner utan att man gjort något fel, ett samhälle där folk inte kan förlåta när de själva till och med har gjort fel, ett samhälle där alla är så jävla ytliga och tänker bara på status. Vad finner ni eran livsglädje? Glädjen av att få se hur många likes du får på instagram? Glädjen av att ha många folk runt omkring er? Glädjen att kunna gå ut och supa skallen av er varje helg och tappa IQ? Vad finns det ens att glädja i det? Ingenting. Jag har själv varit sådan men jag orkar inte längre. Jag ser inte folk för vilka det är på grund av deras yttre längre, jag ser bara deras inre. Jag umgås med alla inte bara en viss typ människor. När jag finner glädje (och jag hoppas att det är snart) så ska jag visa alla hur underbar jag egentligen är. Jag är inte tjejen som hänger läpp, jag är utåtriktad, positiv och ger alla en chans. Jag följer min egna väg. Men jag tror att jag just nu har hamnat på fel sida av vägen. Jag står vänd mot alla och väntar på att krocka så att jag kan få mitt uppvaknande. Jag vill finna glädje och känna mig älskad, men när fan kommer det hända?
Idag är en sådan dag då jag vill ligga i min säng och gråta. Låta allt jag mår dåligt över komma ut. Vill slänga saker omkring mig men jag har lite vett i skallen ändå och låter bli. Istället så sitter jag här helt stilla och ser lugn och fridfull ut på utsidan. Men på insidan pågår ett krig mellan alla val jag gjort under livet. Har jag gjort rätt eller fel? Vad fan är grejen? Hatar dessa tankar och jag hoppas att de försvinner med tiden. Vill bara gå och lägga mig men tyvärr återstår skolans jävla arbeta, fuck off.
Är så osäker, hela jävla tiden. När fan ska jag slippa känna mig såhär vek? Jag orkar inte. Finns knappt några att lita på längre. Jag känner bara falskhet överallt. Jag vill bort, bort någonstans där jag kan vara för mig själv och slippa alla idioter. Orkar inte med ytliga människor som bara umgås med folk som ser bra ut i deras ögon. Asså fuck off, blir så äcklad. Fattar inte hur folk kan vara så ytliga. Ska bli sjukt skönt att slippa högstadiet!!
Ska jag vara lite små töntig och säga hur min dag har varit lite smått?
Slutade tolv och drog hem och tränade, var lite för lat för att gå till mitt gym så körde ett hårt jävla ben och magpass hemma. Sjukt skönt dock så kunde jag knappt stå upp efter det haha..
Är nu hemma hos pappa och jag är faktiskt inte på dåligt humör idag.. Jag är rätt så glad ändå. Det sköna med att komma ut till min pappa ute på landet är att jag då kommer bort från allt ståhej. Är det bara jag som blir lugnt utav eld? Trots att jag vet hur farligt det är så blir jag otroligt lugn. Tycker det är så vackert att titta på, att se flammorna fara vilt omkring är väldigt lugnande. Man glömmer bort allting för ett ögonblick och bara stirrar in i den vilda elden.
Ni vet den där känslan då man känner att man inte riktigt kan släppa taget? Då det känns som att man dras tillbaka på något sätt, hur dum personen än har varit, så dras man alltid tillbaka. Man lyckas aldrig riktigt släppa taget helt. Och jag tror att det är bara för att jag är rädd. Rädd att förlora en person som betyder så mycket för mig, men som behandlar mig som skit. Jag förtjänar bättre, men när du inte behandlar mig som skit, är du underbar. Jag hatar den känslan. För jag vill släppa taget, men jag är som fast.
Det är ganska kul att du ena stunden säger att du älskar mig sen, sen visar det sig att du bara är ute efter sex. Att vissa killar kan säga såna saker bara för att få knulla är bara sjukt.
