PÃ…/Depp

Hej Alla ni som lider av panikångest, depression eller andra jobbiga psykiska besvär.
Jag vill bara säga något speciellt för att jag lider av panikångest och depression, och har gjort det i ca 5 år.

Jag tänker inte säga att allting kommer att bli bra eller att jag finns här om ni vill prata ut er-

Det jag vill säga är; Om ni finner något som gör er glada även om det bara är tillfälligt eller för bara en kort stund,
Om ni finner en plats som ni kan vara på utan att få den här varma, svettiga, hjärtklappande känslan,
Om ni hittar den där personen som får er att glömma helt hur det är att må dåligt,
Även om det bara är för en kort stund.
Behåll det. . Välkomna det, även om det bara är för ett tag. Det minsta lilla som får dig att le, skratta och må bra, ta emot det. Man vet aldrig när man kommer att känna så där igen.

Jag har två jobb, Det ena jag jobbat längst i är ett bra jobb, helt okey lön. bra förmåner. Men , Varje dag som jag vaknar och ska dit börjar jag fälla en tår, får panik och ångest redan innan jag ska upp eller bara av ljudet av alarmet. När jag väl är där mår jag kass, jag svettas, kallsvettas, mår illa, svimfärdig och iböand får jag till och med tillfällig feber.
Det är absolut inget fel på kollegorna. Men jag känner verkligen ingen samhörighet till jobbet och mår bara allmänt kasst av att vara där. Nu har jag börjat på ett till jobb, När jag började där började jag känna lika dant. Panik, ångest, oro. Men nu efter 3e veckan känner jag mig verkligen glad. Kollegorna är underbara och jag känner verkligen att jag kan prata fritt med många av dom. Jag skrattar på jobbet, jag kan slappna av och jag fruktas inte av tanken på jobbet. När dagen är slut tänker jag på hur mycket jag har skrattat, hur många roliga skämt alla har sagt.
Det är en känsla jag får i magen som säger att det är helt okej att vara kvar. Jag får ingen stress när jag slutar, känner inte att jag måste skynda mig hem. Jag mår inte ens dåligt av min 13h/pass för att jag har det väldigt kul på jobbet oftast. Rasterna är lite tråkiga, men så fort de är över tänker man ''Yay, jag hoppas att denna personen är under denna position''.

Som om detta inte vore bra nog så har jag en underbar Sambo jag dock inte träffar så ofta pga han jobbar natt och jag jobbar morgon/ dag.
Även om jag helt plötsligt kan börja gråta och må allmänt kasst. Så störtar han mig. Han behöver inte alltid veta varför tårarna väller. Allt han vill är att hålla om mig, och det hjälper. SJälvklart mår jag fortfarande dåligt från tid till tid. Det gör vi alla. Men jag har inte känt att det varit såhär bra på år. Jag uppskattar honom väldigt mycket och han uppskattar mig. Jag känner mig behövd när jag är med honom. Vi vet båda att även om vi bara träffas fem minuter per dag när båda är på samma arbetsplats, att vi finns där för varandra. Jag måste inte träffa honom varje sekund för att veta att han är min. Och det känns bra.


För övrigt ville jag bara säga att, Man måste inte vara fri från PÅ/ depp för att få må bra. Man har sina peakar, och man har sina dåliga dagar.
Kram till alla där ute som kämpar!