Rädd

Ångest. Det är så svårt att hantera.

Jag känner mig så ensam. Det började med att jag kände mig rädd och jag ville prata med någon. Då insåg jag att det inte fanns någon här. Ensamheten tränger sig innanför huden, fräter.

Idag (igår rent tekniskt sett) var det två år sen Jimmy Sullivan dog. Den här dagen har varit svår, han var trummis i mitt favoritband och han var en människa jag beundrar mycket. En människa jag tänkt så fruktansvärt mycket på. Något var fel och jag undrar vad. Jag undrar varför han behövde dö. Hans död rubricerades som en "accidental overdose" men hur mycket vill man egentligen leva när man tar fyra olika narkotikaklassade mediciner och blandar med alkohol? Under tiden som jag brottats med mina självmordstankar har Jimmy funnits där. Och hans död fick mig att fortsätta leva. Jag ville inte att "So Far Away" skulle handla om mig. (Gitarristen i bandet skrev "So far Away" till Jimmy, se videon på min profil. Fantastisk hyllning, men så hjärtskärande.)

Jag vill bara må bra nu, men jag har så mycket i bagaget. Jag undrar vad det är som är fel på mig. VARFÖR har jag varit så här deprimerad? Varför är jag sjuk? Kommer jag alltid vara det? Kommer jag pendla mellan depressioner i resten av mitt liv? Isåfall lär det inte bli särskilt långt...

Det enda jag vill ha ut av livet är lycka och kärlek. Jag vill älska någon som älskar mig tillbaka. Men det finns inte ens på kartan. Har aldrig funnits där. Jag är den eviga singeln och jag hatar det. Hatar det massor.

Jag tänker försöka behålla hoppet. Natten är alltid mörk.