MariellefoREVers blogg

Mötet gick väl inte jättebra. Mamma lovade att försöka att inte dricka. Men för vilken gång i ordningen? Jag kan inte lita på henne, hur gärna jag än vill.

Så jag tänkte stanna här hos min kompis ett tag. I en vecka eller två. Sen dra till mamma och så får vi se. Pappa kommer hem i april också, han är hemma i tio veckor då. Så där kan jag ju bo också. Det där med varaktighet är ju en faktor som inte verkar finnas. Men när pappa drar ut på sjön igen (han arbetar på fraktfartyg och är ute tio veckor i taget) så kan jag ju bo själv i huset. Då är jag 18 och då funkar det bättre. Han vill inte ha mig själv där när jag inte är myndig.

Skulle väl helst föredra att bo här i stan. Menmen, jag kan inte få allt. Eller så funkar det kanske med mamma, jag vet inte. Egen lägenhet vore väl att föredra. Jag är redo för det nu.

Har haft en helt okej dag. Mer än okej faktiskt.

Inledde dagen med några avsnitt Criminal Minds. Världens bästa serie! Spencer Reid alltså... My man. Efter det drog jag till köpcentret med Jessica och Lorena! Köpte inget men hittade ett par jävligt snygga byxor som ska köpas. Efter shoppingturen drog vi tillbaka in till stan och käkade, sen avslutade vi kvällen med filmmys hos mig. Min bror jobbar ikväll så jag hade lägenheten för mig själv.

Imorgon ska jag hänga i Jessicas lägenhet, oturligt nog så stänger hon, men det blir nog nice ändå. Jag är bra på att vara själv just nu, vet inte riktigt varför. Ska sova hos henne, min bror ville ha lägenheten för sig själv.

Imorgon är det dags för mötet med min kurator. Mamma ska vara med. Det känns sådär. Men det är ju inte jag som gjort fel, det är hon. Jag har inget att skämmas för.

Vet inte riktigt hur min boendesituation ska lösas. Jag pallar inte vara hos mamma och alltid ha det där tvivlet hos mig. Jag orkar inte att ständigt vara på vakt på om hon har druckit eller inte. Jag kanske kan bo hos Jessica ett tag. Betala hälften av hennes hyra etc. Soc kommer ju hjälpa mig med lägenhet annars såvitt jag förstår. Kanske kan få pengar till hyran därifrån. För att bo ensam är väl inte det ultimata för en tjej som kämpar mot ångest och har ett pågående självskadebeteende. Får se vad som sägs på mötet imorgon. Mamma lär väl insistera på att jag ska bo hos henne men jag tror ärligt talat att jag inte orkar det.

Hennes löften är inte värda något längre. Hon lovade mig och min syster att hon inte skulle dricka under tiden som jag var hos henne. Hon gjorde det så fort helgen kom. Jag kan inte handskas med det. Hon måste ta itu med sitt alkoholberoende och det är skitsvårt för henne. Hon har druckit i över tjugo år och det är klart att hon inte kan sluta bara sådär. Att jag mår skit minskar inte hennes behov av alkohol. Därför kan jag inte vara där. Hon riskerar återfall och jag kan bara inte.

Det är så jävla skönt att skriva av sig. Att formulera alla tankar i ett blogginlägg är bra som fan. Det blir klarare i huvudet. Gotta love it.

Nu ska jag kämpa mot begäret efter rakblad tills min bror kommer hem, wish me luck. Jag hoppas att jag kommer kunna stå emot. Jag hoppas på det av hela mitt hjärta och jag ska kämpa. Jag ska bli frisk ifrån den här skiten. Jag ska må bra. En dag... Jag längtar dit. Jag längtar efter dagen då jag är fri från medicinerna. Jag längtar efter ljuset. Ett ljus som kommer överskugga mitt mörker.

It's been a while.

Överdosade så jag hamnade på sjukhus nyligen. Dumt, men ångesten tvingade mig. Får bara skämtmedicin utskrivet. De föreskrivna doserna hjälper inte så jag tog allt jag hade.

Har bott hos min syster men där kunde jag inte stanna. För jobbigt för henne och hennes tjej. Så jag hamnade hos mamma igen. Samma mamma som jag flyttade ifrån pga. hennes alkoholberoende. Och ja, det höll i mindre än en vecka. Hon drack igen. Fast hon lovat att inte göra det.

Så jag stack till min bror igårkväll. Vet inte hur länge jag kan stanna här. Han har ju sitt liv. Jag vill bara ha en fast punkt, ett tryggt ställe, ett varaktigt ställe, som jag kan kalla hemma. Det är tydligen jävligt svårt att få till.

Egen lägenhet nästa? Socialen kommer kopplas in, så jag antar att det är en möjlighet. Jag har haft svårt med ensamhet, jag har skadat mig när jag varit ensam. Men sjukhusvistelsen fick mig att inse att jag inte kan skada mig själv utan att skada andra som bryr sig om mig.

Jag vägrar att göra det.

Mitt förra blogginlägg fick mig att låta som en psykopat. I'm not. Så, nu vet ni.

Dålig kväll. Ångesten hoppade upp från ingenstans. Jag behövde andas.

Så jag skar. Rakblad. Insida lår. Blod. Mycket blod. Det skulle egentligen behöva sys men jag orkar inte bry mig. Jag kan åtminstone andas nu.

Jag hoppades på att jag vänt. Att jag äntligen skulle få må bra nu.

Jag tänker mycket på en viss person. En person som jag behövde. Som visste om det men ändå valde att gå. Jag vill att han ska lida så som jag lidit de senaste två åren. Jag vill att han ska känna samma smärta och se mig gå därifrån utan att lyfta så mycket som ett finger för att hjälpa honom. Först då kan jag släppa hans svek.

Jag hatar. Jag lider. Det gör så ont. Jag vill bli fri.

Ångest. Det är så svårt att hantera.

Jag känner mig så ensam. Det började med att jag kände mig rädd och jag ville prata med någon. Då insåg jag att det inte fanns någon här. Ensamheten tränger sig innanför huden, fräter.

Idag (igår rent tekniskt sett) var det två år sen Jimmy Sullivan dog. Den här dagen har varit svår, han var trummis i mitt favoritband och han var en människa jag beundrar mycket. En människa jag tänkt så fruktansvärt mycket på. Något var fel och jag undrar vad. Jag undrar varför han behövde dö. Hans död rubricerades som en "accidental overdose" men hur mycket vill man egentligen leva när man tar fyra olika narkotikaklassade mediciner och blandar med alkohol? Under tiden som jag brottats med mina självmordstankar har Jimmy funnits där. Och hans död fick mig att fortsätta leva. Jag ville inte att "So Far Away" skulle handla om mig. (Gitarristen i bandet skrev "So far Away" till Jimmy, se videon på min profil. Fantastisk hyllning, men så hjärtskärande.)

Jag vill bara må bra nu, men jag har så mycket i bagaget. Jag undrar vad det är som är fel på mig. VARFÖR har jag varit så här deprimerad? Varför är jag sjuk? Kommer jag alltid vara det? Kommer jag pendla mellan depressioner i resten av mitt liv? Isåfall lär det inte bli särskilt långt...

Det enda jag vill ha ut av livet är lycka och kärlek. Jag vill älska någon som älskar mig tillbaka. Men det finns inte ens på kartan. Har aldrig funnits där. Jag är den eviga singeln och jag hatar det. Hatar det massor.

Jag tänker försöka behålla hoppet. Natten är alltid mörk.

Har legat inlagd de senaste två veckorna ungefär. Idag ska jag skrivas ut. Det skrämmer mig lite. Men det ska bli skönt att få komma tillbaka till verkligheten. Jag behöver det. Jag behöver lära mig hur man ska vara lycklig även utanför. Jag vill. Och jag kan. Jag måste tro på mig själv. Jag väljer lyckan nu. Jag ser min tid här som en vändpunkt. Nu ska medicinen fungera som den ska. Nu ska jag vara lycklig!