Till min fina änglasyster.

Eftersom jag inte kan prata med dig längre, inte höra din röst..
Jag kan inte se dig längre, bara ditt namn på en gravsten...
Då skriver jag här, i hopp om att du ska sitta bakom mig och läsa det just nu.

Jag har ont syster, så jävlaa ont så det finns inte.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, skratta eller gråta..
Vad ska man göra?? Man ska inte förlora sin syster när hon är 21 år.
Man ska inte behöva krossas av det samtalet när man själv är 21...
Och ingen mamma ska behöva begrava sitt eget barn...

Jag har ingen livsglädje längre syster... Jag har ingen ork heller.
Så fort jag ler så känner jag mig skyldig, skrattar jag så blir jag arg på mig själv.
Jag får inte vara glad, det är bara två månader sen du dog.
Men, jag vill inte ha såhär ont heller...
Jag vill inte må så extremt jävla dåligt som jag gör just nu...
Jag har sån sjuk ångest varje dag, dödsångest...
Många dagar känner jag verkligen bara för att avsluta allt, för jag vill inte kämpa.
Jag orkar inte kämpa längre... Jag vill bara göra som dig, som du gör i mina drömmar.

Men syster, hur mycket jag än älskar dig och saknar dig så vet jag inte...
Jag är så jäävla arg på dig, så ledsen för ditt val, så förbannad.
Och jag vet inte om jag kan förlåta dig.
Nån gång kan jag kanske det, men nu... Jag vet inte om jag kan det...

För du VALDE att lämna oss, du tog ditt liv...
Du lämnade alla oss som älskar dig så otroligt mycket bakom dig,
du lämnade oss med sorgen och smärtan av din död...
Du lämnade oss och tog en stor del av oss med dig.

Vet du vilka hemska drömmar jag har?
Drömmarna som får mig att ligga vaken i flera timmar om nätterna??
Drömmarna där jag ser dig ta ditt liv och jag kan ingenting göra...
Vet du hur dåligt dom får mig att må?
Vet du vilken panik jag dras med på grund av dom?


Trots allt det negativa som din död medförde så kan jag inte göra annat än att sakna dig.
Att tänka att det var för tidigt för dig att dö nu, att jag borde ha funnits där för dig mer.
Jag borde ha ringt dig några dagar innan du tog ditt liv, precis som jag tänkte,
men jag GLÖMDE det, jag glömde att ringa min egen syster...
Och två dagar senare tog hon sitt liv.
Förstår du hur skyldig det får mig att känna mig?
När man känner att, det kanske hade hjälpt om jag hade ringt dig då..?
Det kanske hade hjälpt om jag hade sagt att jag ville träffa dig helgen efter när jag skulle vara hemma igen... Men jag mitt dumma fanskap GLÖMDE att ringa dig...
Och några dagar senare så bröt jag ihop på golvet i sovrummet för att rösten i telefon sa att Linn var död.. Min syster var död....

Och nu, två månader senare är jag fortfarande förstörd, vet inte vart jag ska ta vägen längre...
Känns som jag bara rasar sönder nu..

Linn, snälla... Hjälp mig upp igen... Hjälp mig bort från den här smärtan...
Jag klarar det inte utan dig...


Jag älskar dig syster. Vila i frid. <3