LollipopSluts blogg

Eftersom jag inte kan prata med dig längre, inte höra din röst..
Jag kan inte se dig längre, bara ditt namn på en gravsten...
Då skriver jag här, i hopp om att du ska sitta bakom mig och läsa det just nu.

Jag har ont syster, så jävlaa ont så det finns inte.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, skratta eller gråta..
Vad ska man göra?? Man ska inte förlora sin syster när hon är 21 år.
Man ska inte behöva krossas av det samtalet när man själv är 21...
Och ingen mamma ska behöva begrava sitt eget barn...

Jag har ingen livsglädje längre syster... Jag har ingen ork heller.
Så fort jag ler så känner jag mig skyldig, skrattar jag så blir jag arg på mig själv.
Jag får inte vara glad, det är bara två månader sen du dog.
Men, jag vill inte ha såhär ont heller...
Jag vill inte må så extremt jävla dåligt som jag gör just nu...
Jag har sån sjuk ångest varje dag, dödsångest...
Många dagar känner jag verkligen bara för att avsluta allt, för jag vill inte kämpa.
Jag orkar inte kämpa längre... Jag vill bara göra som dig, som du gör i mina drömmar.

Men syster, hur mycket jag än älskar dig och saknar dig så vet jag inte...
Jag är så jäävla arg på dig, så ledsen för ditt val, så förbannad.
Och jag vet inte om jag kan förlåta dig.
Nån gång kan jag kanske det, men nu... Jag vet inte om jag kan det...

För du VALDE att lämna oss, du tog ditt liv...
Du lämnade alla oss som älskar dig så otroligt mycket bakom dig,
du lämnade oss med sorgen och smärtan av din död...
Du lämnade oss och tog en stor del av oss med dig.

Vet du vilka hemska drömmar jag har?
Drömmarna som får mig att ligga vaken i flera timmar om nätterna??
Drömmarna där jag ser dig ta ditt liv och jag kan ingenting göra...
Vet du hur dåligt dom får mig att må?
Vet du vilken panik jag dras med på grund av dom?


Trots allt det negativa som din död medförde så kan jag inte göra annat än att sakna dig.
Att tänka att det var för tidigt för dig att dö nu, att jag borde ha funnits där för dig mer.
Jag borde ha ringt dig några dagar innan du tog ditt liv, precis som jag tänkte,
men jag GLÖMDE det, jag glömde att ringa min egen syster...
Och två dagar senare tog hon sitt liv.
Förstår du hur skyldig det får mig att känna mig?
När man känner att, det kanske hade hjälpt om jag hade ringt dig då..?
Det kanske hade hjälpt om jag hade sagt att jag ville träffa dig helgen efter när jag skulle vara hemma igen... Men jag mitt dumma fanskap GLÖMDE att ringa dig...
Och några dagar senare så bröt jag ihop på golvet i sovrummet för att rösten i telefon sa att Linn var död.. Min syster var död....

Och nu, två månader senare är jag fortfarande förstörd, vet inte vart jag ska ta vägen längre...
Känns som jag bara rasar sönder nu..

Linn, snälla... Hjälp mig upp igen... Hjälp mig bort från den här smärtan...
Jag klarar det inte utan dig...


Jag älskar dig syster. Vila i frid. <3

.... något som inte alls är något jag brukar skriva, eller ens säga, eller tänka på för den delen..

Det är rätt sjukt.
Sedan jag började jobba på mitt nuvarande jobb, för då ett halvår sen, så har sjuuukt många killar blivit intresserade av mig.
Det har aldrig någonsin varit så tidigare, men hey.. Varför skulle en tjej i ett dåligt förhållande inte vara intressant? haha

Jag hade som sagt ett förhållande då, det var inte ens i närheten av bra i somras. Vi bråkade konstant, det fanns ingen kärlek, sex var ju inte ens värt att tänka tanken på längre.. Och ju länge jag jobbade, desto större blev hans svartsjuka.
Jag är en tjej, som inte alls kan umgås med tjejer, det funkar inte. Alltså har jag bara killkompisar, eller okej, jag har EN tjejkompis, resten är bara killar.
Så, alltså har svartsjuka alltid funnits omkring mig eftersom nästan alla mina förhållanden har varit med killar.
Men till saken, i somras jobbade jag med tre helt underbara killar, de är några av mina absolut bästa vänner idag, tyvärr så har alla tre slutat jobba där jag jobbar så jag träffar dom inte så ofta längre.
En av dom killarna, han blev såååå intresserad av mig, han flörtade konstant med mig osv, men självklart så gjorde jag ingenting tillbaka eftersom jag hade min pojkvän. I slutet av sommaren hade den här killen börjat skriva till mig om hur mycket han ville ha sex med mig osv och även blivit väääldigt närgången på jobbet. Jag var ärlig mot min pojkvän och berättade som det var för honom och svartsjukan var såååå enorm, trots att han visste att jag inte var ett dugg intresserad av honom. Killen är då x antal år äldre än mig och inte ens i närheten av vad jag tycker om för personer. Så nej, jag var inte intresserad.

Min pojkvän, lyckades klart och tydligt visa mig hur lite han litade på mig... Han läste mina mail, han läste mina meddelanden, och han anklagade mig för massa skit. ALLT som stog i mailen och meddelandena visste han om, jag berättade allt, men han förnekade det. Han visste ingenting.

En månad efter det var det slut mellan oss... Jag förlorade hans tillit, han förlorade min.. Allting tynade bort.

Jag hade under den sista tiden utan förhållandet lärt känna en annan kille på jobbet, en kille som... Jag vet inte, han fick mig att slappna av, jag kunde prata med honom om ALLT verkligen, jag kunde säga exakt vad jag ville om vem eller vad som helst och han tyckte allt var okej även fast han kanske inte höll med mig om allting, men han accepterade det jag tyckte och tänkte.
Den här killen var jag och fikade hos ca en vecka efter att mitt förhållande var slut.
Två dagar senare så hade jag ett mail på facebook. ALLA på mitt jobb visste tydligen om att jag hade varit där och ALLA visste att jag hade haft SEX med killen.. Hallå, en vecka efter att ett förhållande på närmare två år tagit slut? Skulle inte ta och tro det va?

Killen som skickade mailet åt mig.... Han blev en stalker, han är en stalker.. Låter mig aldrig vara..
Jag har blivit rädd för honom... Han har skrivit saker om att kidnappa mig, han vill veta exakt allt om mig. Han hotar med självmord, han sa att JAG gjorde fel när jag sov hos en killkompis för att jag inte kunde ta mig till jobbet från där jag bor. JAG SÅRADE honom då, det var inte okej att jag sov där när han tyckte om mig, han älskade mig osv... Killen har sagt hej till mig EN GÅNG sen jag började jobba där. EN GÅNG!! Hur kan det vara fel att jag sover hos en killkompis då när jag inte ens känner den andra killen?

Mailet, det var bara skitsnack, ingen hade hört ett skit, ingen visste ens om att jag umgicks med killen jag var hos.
Men skitsnacket fortsatte.. Den hade sagt det och jag hade gjort det med dom osv...

Jag har sagt ifrån tusen gånger... Ingenting förändras...

Men nu..
Idag.. Jag mår såååååååå bra, jag är glad igen. Det har jag inte varit sen förra vintern, innan jag och min pojkvän började bråka, innan kärleken försvann.

I fredags hade jag den bästa dagen på länge.
Jag hade bestämt tidigare att jag skulle åka iväg till en stad i närheten och handla lite julklappar osv, dock ensam eftersom det inte är många killar som gillar att göra sånt så, då är det svårt med bara killkompisar. hehe.
Men så blev det inte, jag fick med mig HAN, han som jag bodde hos en vecka. Han frågade mig förra helgen om han fick följa med, vilket gjorde mig så glad eftersom jag trivs så bra med honom.

Det var så otroligt skönt att få bara vara med honom. Att ha någon där som man tycker om lite i smyg, som man vet tycker om mig.. Det kändes lite som när man var yngre och var kär i någon i smyg. Fast jag vet inte om jag kan säga att jag är "kär", men jag tycker om honom, otroligt mycket.
Men känslan av att bara strosa i en stad, där ingen känner en, kunna vända på huvudet och se honom le mot mig och bara säga att jag är söt eller så, utan att behöva oroa mig för att någon vän eller någon av exets vänner ska se eller höra.. Att veta att ingen jag känner ser de gånger han lägger handen runt min midja eller på min höft... Ingen vet om det, jag kunde få LEVA igen, den känslan.. Den har jag saknat.

För hittills, så har mitt ex velat veta exakt vad jag gör, när jag gör det, men vem jag gör det osv. Jag har inte vågat ens titta mot någon som jag egentligen vill titta mot. För jag har hela tiden haft det i huvudet, att han kommer få veta det, kanske inte från mig. Men det finns ALLTID någon i närheten som känner honom.

Men i fredags, då fanns det ingen där. Då kunde jag äntligen leva.

Den dagen var jag så otroligt lycklig, känslan jag hade i mig när vi satt på tåget hem.. Den är obeskrivlig. Känslan när han la sitt huvud mot min axel och bara slappnade av, när han tog min hand och strök med fingrarna på den för att sedan placera min hand på hans ben.. Känslan när han mjukt pussade på mig, på kinden, på halsen, på munnen... När han viskade dom fina orden i mina öron, när han viskade vad han egentligen ville göra..
Hade vi varit någon annanstans, då hade det inte gått, inget av det, jag hade varit för orolig för att någon skulle se det, allt hade varit fel. Men där, allt kändes så lätt, så bra..
Jag hade en underbar dag, med en underbar person.
Min bästa vän. <3


Jag hoppas att allting med mitt ex avtar, så att jag kan leva såhär hela tiden, överallt. Det är vad jag vill.
Han är fortfarande min vän, men han kan inte bevaka allt jag gör, han måste låta mig leva någon gång.

Jag vill få leva fullt ut, hela tiden. Jag vill ha kvar det här leendet jag har haft hela helgen, jag vill ha kvar den här känslan nu.

Jag vill ha kvar HONOM i mitt liv. <3