Kommer ni ihåg...

26 juni 2018 kl. 12:19

...för några år sedan när jag höll på att ramla ner ordentligt i anorexi- och bulimiträsket och aldrig blev nöjd oavsett hur lite jag vägde och det sedan tvärvände när jag fick nya mediciner och istället blev lätt överviktig och efter det inte gjorde annat än gnällde (ännu mer än jag gjorde innan iaf) över hur mycket jag hatade min kropp och blablabla? För att inte tala om hur trasig jag var psykiskt. Ett train wreck var jag, minst sagt. Var inte många ljusa stunder och varenda dag skrev jag hur synd det var om mig i den här jävla bloggen.

Well fucking look at me now hörni, jag växte upp jag med och jag överlevde. Fortfarande kroniskt deprimerad men mår bättre än jag någonsin gjort. Lärde mig att älska mig själv och min kropp, slutade med alla mediciner, återvände till världens bästa jobb och fick fast anställning (OCH EN RIKTIG LÖN SÅ MAN FAKTISKT HAR RÅD ATT LEVA VARJE MÅNAD!!!), exkluderade alla giftiga människor ur mitt liv, började träna fem dagar i veckan och kan äta precis så jävla mycket pizza och godis jag vill utan att ens tänka tanken på att jag behöver ha dåligt samvete för det. Det sista jag trodde var att jag skulle bli någon satans gymråtta men det är vad som räddat livet på mig. Mår bättre både psykiskt och fysiskt och att kunna tycka om sin spegelbild lite mer varje månad är inte fy skam det heller. Är dock tacksam att jag lärde mig att acceptera min kropp innan jag började träna, tror det hade skadat mig annars att värdera den efter hur smal eller vältränad jag blir (för det spelar ta mig fan ingen jävla roll hur ens kropp ser ut, fattar ni???). Älskar den oavsett hur stor eller liten jag är. Nu är det snarare roligt och spännande att se hur den förändras och blir starkare. Upptäckte igår att jag har magrutor, t.ex. Inte världens mest utmejslade men nog fan är de där. Det är rätt bananas. Har för övrigt helt tappat kollen på vad fan jag har för storlek på kläder. Dessa byxor är en storlek mindre än vad jag brukar ha och jag trodde de skulle sitta åt som fan. Tji fick jag.

Vill väl mest bara ge er en update, ni som kanske minns mig och bryr er eller bara är nyfikna, och visa att det fan inte är omöjligt att få ordning på livet även om man vaknar varje morgon och vill dö. Jag ville dö varenda dag i tio års tid, nu vill jag inget hellre än att leva. Låt saker ta tid och sätt aldrig någon annan före er själva (förutom era husdjur, de kommer alltid först). Ni är viktiga, oavsett vad ni intalar er själva. Kommer vara åt helvete ibland och fantastiskt ibland, det viktiga är att ha verktygen att hantera det. Sök hjälpen du behöver om du känner att du inte orkar eller klarar det på egen hand och tappa inte hoppet. Livet går inte ut på att lida, betala räkningar och sedan dö. M'kay? Bratackpusshej.

---