- Koster-klåda.

Kliar på mina Koster-myggbett och tänker på gårdagen.
Jag tog farväl av en vän för allra sista gången på en ö jag inte ens visste fanns.
Tömde kroppen på tårar, gick en halvmil upp och ner på asfalt och skogsvägar med halvtrasiga skor.
Allt för henne, hon jag aldrig hann komma närmre.
Hon som kysste mig den där kvällen på krogen för över ett år sedan när hon var alldeles för full.
Hennes kyssar var mysiga, de var varma, de var på riktigt trots hennes fylledimma.
Det var fint fast det krävdes vin och det kommer nog alltid vara mitt käraste minne av henne.
Hon verkade så glad med ett leende som sträckte sig från öra till öra.
Det känns som en dröm, allt känns som en dröm.
Sneglar på häftet vi fick i kyrkan, med födelse- och dödsdatum och bilden med henne på.
Har det verkligen hänt, Emelie?
Kan fortfarande inte förstå, vill inte tro på det.
Inte ens när din mamma ylade av smärta eller när jag lämnade rosen och smekte din kista så sjönk det in.
Det är så fel, så overkligt, så jävla orättvist.
Men det har hänt.
Det har faktiskt hänt.
Jag vill men kan inte förneka det, det påminner myggbetten om.
Jag fick dem ingen annanstans än på Koster och i Kosters jord ligger du nu vackra, underbara Emelie.
Jag lovar att kyssa dig igen nästa gång vi ses, vart det än må vara.